Läsare av den här krönikan vet att jag är stark förespråkare för att vara få – och rätt – utvecklare i projekt, snarare än många. Kvalitet före kvantitet. I dagens krönika tänkte jag vända lite på det hela.

Om man skall bli bra på en idrott, är det då viktigast med kvalitativ träning eller kvantitet, alltså mängden träning? Såvitt jag förstår så har man på senare år svängt lite och tror nog lite oftare än förr att kvantitet inte får underskattas. Det norska skidundret har jag uppfattat som ett sådant exempel. Petter Northug och Marit Björgen har lagt en och annan timme på träning, inte bara extremt kvalitativ träning utan också mer malande träning med kvantitetsfokus. Eller ”en och annan timme”, det ska nog snarare beskrivas som ”enormt många timmar”.

En liknande fråga är om talang är viktigast eller om kämpaglöd och motivation betyder mer. Petter och Marit har talang såklart. Men det är kanske inte den som har allra mest talang som trots allt blir bäst till slut, något annat blir efter ett tag viktigare. Det pratas ofta om att talang för att träna är otroligt viktigt. Talangen behöver helt enkelt omsättas för att växa, annars räcker den inte till särskilt långt.

Boken Outliers av Malcolm Gladwell påminde mig om det. Han tar upp exempel där en person ligger helt utanför ramarna i en förmåga, ungefär som Petter och Marit. Till exempel visar det sig med lite perspektiv att inte nödvändigtvis den med högst IQ blev bäst på en viss uppgift inom affärslivet. Något annat verkade spela in även om det var en till synes väldigt intelligenskrävande uppgift.

Malcolms slutsats var att det inte var oviktigt med IQ, men att det räckte att ha tillräckligt hög intelligens och att det därefter är viktigare att få chansen att lägga en förfärlig massa tid på liknande uppgifter och att orka ta chansen ifråga. De där 10 000 timmarna som är rätt uttjatade kanske det finns någon relevans i trots allt. Mycket av kritiken kring 10 000 timmar som krav för att bli bra på något verkar ha kommit att handla om ifall det faktiskt räcker med 8 000 eller om det behövs 12 000, men om vi tänker oss att det är i närheten av 10 000 tycker jag det låter vettigt.

En rätt befriande tanke också när du ibland tycker att du slösat bort ett decennium av ditt liv på att göra något för mycket. På något sätt så visar det sig väldigt ofta att det var nyttigt. Varje svettig timme, varje misstag, varje försök. Kan det hänga ihop med vår plastiska hjärna? Den verkar vara förändringsbar, såvitt jag förstår forskningen, men förändring kräver många försök under lång tid.

Detta påminner mig också om den där gamla historien om Ingemar Stenmark (jag behöver ju balansera lite med tanke på allt snack om norska skidåkare) när han fick frågan hur det kändes att ha så mycket tur. Ingemar sägs ha svarat: ”Jag vet ingenting om tur, bara att ju mer jag tränar desto mer tur har jag.”

Helt plötsligt säger jag att kvantitet är superviktigt trots att jag brukar vara en örespråkare av kvalitet. Hur ska jag klara mig ur detta? Rätt enkelt, eller hur? Det är förstås som vanligt en fråga om situation. Bara för att det är bra med kvantitet vad gäller antal träningstimmar, så innebär det förstås inte att det är bra med kvantitet vad gäller antal kockar vid samma gryta. Just det, de få kockarna vid grytan bör absolut ha många timmar bakom sig!