Svenska företag ska inte vara så fega, säger Suzanne Hugoson, en av grundarna till pr- och konceptbyrån Tactiq i Stockholm.

Tactiq har funnits i fyra år och bedriver marknadsföring efter idén att i stället för att ”nå alla en del” ska man ”nå en del ända upp”. En av plattformarna är Second Life, en virtuell värld som börjar få det svårare och svårare med avgränsningen mot den fysiska världen.

Suzanne Hugoson är utbildad i strategisk marknadsföring och har bland annat arbetat med ”naming and branding” på Ericsson, men hon har också en bakgrund i Second Lifes ”platta” föregångare, 1990-talets muddar. En mud (”multi-user dungeon”) är ett nätbaserat datorspel utan bilder. Allt måste skrivas.

– Det var beroendeframkallande, för man kunde inte gå därifrån – om man stängde av datorn förlorade man allt. Enda sättet var att checka in sin figur på ett hotell.

Det som skiljer Second Life från andra virtuella världar är att det startade som ett tomt rum. Det är inte heller något spel. Allt har byggts av användarna. Second Life har blivit en stor, platt värld med varierande befolkningstäthet. Ibland är det tomt, ibland är det folksamling. Det är centrum på många ställen, och eftersom man kan teleportera sig spelar långa avstånd ingen större roll.

– Ett vanligt misstag, säger Suzanne Hugoson, är att göra som i yttervärlden. Man sätter upp plakat och bygger hus. Men det regnar aldrig i Second Life, så det är onödigt med tak.

– En del har stora byggnader i Second Life, men ingen kommer.

– Man måste tillföra något. Vi har tackat nej till jobb i Second Life därför att det inte fanns någon poäng – företagen ville bara vara där.

Tactiq har bland annat hjälpt till att arrangera en konsert i Second Life med technogruppen Long Range. Det tekniska arbetet sköttes av Tactiqs partner Thisisanotherdimension. Det besvärliga är att få plats med en stor publik, för Second Life är indelat i ”öar” för högst 50 personer, så kallade avatarer. Konserten kördes därför synkroniserat på tolv öar samtidigt.

Eric Jacobsson, företagets ekonom, understryker att Second Life är en ny typ av ekonomi.

Stamgästerna i Second Life gör av med 50–60 dollar i veckan på icke-fysiska varor.

– Inga tillverkningskostnader, inga transportkostnader. Du bygger en gång, sedan kan du sälja samma sak hur många gånger som helst utan att det kostar något.

I den fysiska verkligheten kan företag leverera produkter, i Second Life kan de leverera något mer, säger Suzanne Hugoson.

Det är, som det heter, en del av upplevelseindustrin.

– Folk säger, ska man spendera ännu mer tid framför datorn? Men faktum är att man blir social i Second Life. Det är kul att gå och dansa.

Danssteg är något man köper. Ett företag som utvecklar danssteg för Second Life-avatarer sålde 18 000 danssteg på en månad. (Avatarernas rörelsemönster är förprogrammerat. Vill man dansa måste man skaffa ett program för det.)

Karin Melander, även hon delägare och grundare, beskriver hur man lär sig hitta, hur man utnyttjar sociala strukturer – man kan vara med i fotoklubbar, reseklubbar, dansklubbar, det finns gemenskaper och föreläsningar. Det finns inte bara en klubb för gosedjur, det finns också virtuella gosedjur som lever i Second Life.

Man kan bli full – bildskärmen blir suddig – och det finns virtuellt knark att köpa.

Faktum är att Second Lifes juridiska status börjar bli bekymmersam. Kan man begå brott i Second Life? Ska man betala skatt på pengarna man tjänar? Skattemyndigheterna har varit med på träffar (i den fysiska världen) med Second Life-användare för att få rätsida på det hela.

– Det handlar om gränsen mellan fysisk produktion och virtuell produktion, säger Eric Jacobson. Var tar man ut skatten? Är det ett jobb att tjäna pengar i Second Life?

Svenska företag borde tänka på vad som skulle kunna göras perfekt i Second Life, och göra det nu.

– Det blir svårare och mer komplicerat allt eftersom tiden går. Nu är det billigt att göra fel, säger Suzanne Hugoson.

– Men det är inte Vilda Västern, betonar hon. Det är en form av internetkommunikation med stora möjligheter.