När ett företag går dåligt är det övergripande och omedelbara målet välgörande enkelt: få det att gå bättre. Kom över nollan. Trolla med knäna och få de små resurser som finns att verka större.
En ofta klart begränsad budget ska räcka till mycket; skillnaden mellan fortfarande svältfött verksamhetsstöd och trots allt ganska bra lösningar är ofta hur fiffiga och kreativa it-avdelningens medarbetare är och tillåts vara. I ett fattigt företag är varje framsteg viktigt att fira och enkelt att glädjas åt för både it-avdelning och användare.
Men sedan börjar bolaget förhoppningsvis gå bättre, kanske till och med riktigt bra. De tidigare så ovanliga resurserna bli fler och fler i form av både pengar och nya kollegor. Med framgången kommer direkt nästa utmaning: den begripliga otåligheten från de användare som tror att de nya resurserna tar bort tekniska ledtider och eliminerar alla hinder som tidigare legat i vägen för deras behov.
Det är då vi i it-svängen bestämmer oss för att hänga med. Vi svarar på de ökade kraven med att satsa bolagets nya resurser på nyanställda, konsulter och nyköpta system och servrar.
Följden blir att en stor del av vår arbetstid därefter går åt till att utvärdera produkter, rekrytera kollegor eller förhandla med konsulter i stället för att lösa verksamhetskritiska problem.
Med tiden överhettas sedan marknaden. Alla företag i hela världen går som tåget. Konjunkturen är på topp och varenda teknikföretag dammsuger marknaden på kompetens. Då ägnar vi vår arbetstid åt att bekymra oss för att vi inte hittar folk – och att våra konsulter inte heller gör det och därmed inte heller kan leverera.
Oberoende av hur det går tycks utmaningen vara densamma: leveransproblem i vått och torrt.
Jag säger som Emil i Lönneberga: ”När jag inte har pengar kan jag inte köpa sockerdricka. När jag har pengar får jag inte köpa sockerdricka. När i hundan ska jag dricka sockerdricka?”
Jonas Hansson
Är cio på Axis.
Du når honom på jonas.hansson@axis.com
En ofta klart begränsad budget ska räcka till mycket; skillnaden mellan fortfarande svältfött verksamhetsstöd och trots allt ganska bra lösningar är ofta hur fiffiga och kreativa it-avdelningens medarbetare är och tillåts vara. I ett fattigt företag är varje framsteg viktigt att fira och enkelt att glädjas åt för både it-avdelning och användare.
Men sedan börjar bolaget förhoppningsvis gå bättre, kanske till och med riktigt bra. De tidigare så ovanliga resurserna bli fler och fler i form av både pengar och nya kollegor. Med framgången kommer direkt nästa utmaning: den begripliga otåligheten från de användare som tror att de nya resurserna tar bort tekniska ledtider och eliminerar alla hinder som tidigare legat i vägen för deras behov.
Det är då vi i it-svängen bestämmer oss för att hänga med. Vi svarar på de ökade kraven med att satsa bolagets nya resurser på nyanställda, konsulter och nyköpta system och servrar.
Följden blir att en stor del av vår arbetstid därefter går åt till att utvärdera produkter, rekrytera kollegor eller förhandla med konsulter i stället för att lösa verksamhetskritiska problem.
Med tiden överhettas sedan marknaden. Alla företag i hela världen går som tåget. Konjunkturen är på topp och varenda teknikföretag dammsuger marknaden på kompetens. Då ägnar vi vår arbetstid åt att bekymra oss för att vi inte hittar folk – och att våra konsulter inte heller gör det och därmed inte heller kan leverera.
Oberoende av hur det går tycks utmaningen vara densamma: leveransproblem i vått och torrt.
Jag säger som Emil i Lönneberga: ”När jag inte har pengar kan jag inte köpa sockerdricka. När jag har pengar får jag inte köpa sockerdricka. När i hundan ska jag dricka sockerdricka?”
Jonas Hansson
Är cio på Axis.
Du når honom på jonas.hansson@axis.com
