Komma hörs. Om man läser högt, och kommatecknet står på rätt plats, så hörs det.

Inte som när fru Åvik (född Tabell) i Birger Sjöbergs roman ”Kvartetten som sprängdes” talade med ”fullt hörbara skiljetecken”:

”Herr kandidat, komma, jag vore mycket glad, komma, om jag kunde få säga en sak, punkt.”

Men nästan. Vi böjer av ordet före kommatecknet med en tonförändring och sedan blir det paus. Pausen kan vara kort, men märks. Det är en chans att hämta andan. En mening utan komma går på ett enda andetag.

Fru Åvik kommaterar på gammeldags sätt. ”Jag vore mycket glad, om jag kunde få säga en sak.”

Det är inte bara gammeldags, det är sedan länge fel att göra som fru Åvik och sätta komma mitt i en sådan mening.

Många har lärt sig i skolan att om en mening består av flera satser så ska man sätta komma mellan dem.

”Jag vore mycket glad” är en sats, eftersom den innehåller subjekt (jag), predikat (vore) och predikatsfyllnad (mycket glad). ”Om jag kunde få säga en sak” är också en sats.
Men hela meningen är ett påstående, inte två.

”Jag vore mycket glad om jag kunde få säga en sak” hänger ihop från början till slut.

I normal samtalston säger man alltihop i ett andetag. Alltså inget komma.

Satskommatering, som fru Åviks sätt att kommatera kallas, är lika föråldrat som att tilltala människor med ”ni”.

Det har sällan avsedd effekt, och de som ändå försöker sig på det vet inte hur man gör.

När det klagas på att journalister eller skolungdomar inte kan kommatera är det inte alltid rättvist. I varje fall är återgång till den onaturliga satskommateringen ingen utväg.

Ibland hör man att ”den där meningen är så lång, borde det inte vara ett komma någonstans?”.

Nej, det borde det inte.

Det går att skriva mycket långa meningar utan komma. Står orden i rätt ordning blir det bra.

Om meningen är svårläst behöver den skrivas om – eller delas upp i flera meningar.

En dunkel mening kan inte göras klar med skiljetecken. Jag citerar surgubben H W Fowler i ”The King’s English”:

”... var och en bör föresätta sig att inte förlita sig på skiljetecken. De ska ses som redskap, inte för att bespara skribenten besväret att sätta sina ord i den ordning som på
naturligt sätt ger den innebörd som krävs, utan för att bespara läsaren ett eller ett par ögonblick som, i avsaknad av kommatecken, denne ibland skulle tvingas använda för att läsa meningen två gånger, en gång för att få en överblick av innehållet, en gång för detaljerna. Det låter sig nästan sägas att det som blir läst fel ifall skiljetecknen utelämnas är fel från början; skilje-tecken är inte till för att ändra innebörden, utan enbart för att visa upp den.”

Fowler kommaterar med semikolon. Det kan bara ursäktas om det som står på ömse sidor om semikolonet är så välformulerat att läsaren inte finner det ovanliga skiljetecknet mer läsvärt.