Redan på 1960-talet retade Hubert Dreyfus sig på sina kollegor på MIT och alla dumheter de kläckte ur sig. ”Inom en generation kommer vi att ha intelligenta datorer som HAL i 2001”, sa Marvin Minsky 1968.

Dreyfus och Minsky var bittra ovänner. Det hade de varit sedan 1964 när Dreyfus skrev ”Artificial Intelligence and Alchemy”.

Minsky var chef för MITs Artificial Intelligence Lab och ansåg – anser fortfarande – att människans hjärna inte skiljer sig från en dator. Hjärnan har bara fler kretsar.

Under många år var fiendskapen så hätsk att de inte kunde stå på samma podium:

– Vi satt i varsin ända av auditoriet och hade ställföreträdare som debatterade i vårt ställe, berättar Hubert Dreyfus när jag träffar honom i Stockholm. 78-åringen ska föreläsa på KTH.

Striden om artificiell intelligens kan sägas vara överspelad – vi vet att datorer är dumma som byråkrater – men för honom handlar inte trätan om vad som är ingenjörstekniskt möjligt. Hubert Dreyfus är filosof och strider för sin uppfattning att alla vanliga modeller av mänskligt tänkande är fel.

Trätobrodern Minsky är 80 år och tror fortfarande på artificiell intelligens. Fast 2003 medgav han att forskningsfältet ”har varit hjärndött” sedan 1970-talet.

– Det var då jag gav ut min bok, kommenterar Hubert Dreyfus belåtet.

”What computers can’t do”, hans mest kända bok, kom ut 1972.

Det var då det. Hur framtiden skulle bli, på den tiden, kan man se i Stanley Kubricks film ”2001” från 1968. Minsky hjälpte Kubrick att skissa datorn HAL, som på sätt och vis var filmens huvudperson. Den förstod vad man sade, kunde föra intelligenta resonemang, hade egen vilja och talade med människoröst.

– Rösten lät som Marvin Minsky, skrockar Dreyfus.
Vi har passerat år 2001 utan att få fram något som ens avlägset liknar HAL. Ingen försöker ens.

Hubert Dreyfus anser att ai-forskarna, efter att ha misslyckats gång på gång, skruvar ner ambitionerna utan att släppa den felaktiga grundtanken; att intelligens består i mental bearbetning av symboler.

Intelligens, säger Dreyfus, är inte att bearbeta fakta enligt vissa regler. Vår fysiska kropp är inte något ovidkommande eller störande för intelligensen. Tvärtom. Allt vi vet och allt vi kan sätter vi in i ett sammanhang. Det får sin betydelse genom vad vi vet om vår kropp, andra människor och världen. Varje ny kunskap justerar helhetsbilden.

Det finns empiriska fakta som tyder på att Dreyfus har rätt och gofai-forskarna – good old-fashioned artificial intelligence – har fel.

Ta en vardaglig färdighet som bilkörning. Du kör bil på vägen, du ser att en annan bil kör ut på vägen utan att stanna, du sätter foten på bromsen. Det tar mindre än en sekund.
På den tiden har du sett och förstått vad som händer (bil på väg ut), gjort en bedömning (risk för kollision), fattat ett beslut (måste bromsa in) och genomfört det (flyttat foten till bromspedalen och tryckt till).

Därav följer två problem.

Det enkla är att ingen hittills har skrivit ett datorprogram som gör allt detta på mindre än en sekund. Lägg därtill kravet att datorprogrammet, för att likna hjärnan, ska klara ett oändligt antal andra, minst lika komplicerade, saker och hålla i 80–90 år utan buggfixar och uppdateringar.

Det svåra problemet är att impulserna går från nervcell från nervcell i långsam takt. På en sekund hinner en signal bara passera en handfull nervceller. Om man tänker sig hjärnan som en dator och nervcellerna som lagrade instruktioner och/eller data, så klarar hjärnan hela processen från att bilden träffar näthinnan tills foten trycker på gaspedalen på motsvarigheten till tio rader programkod.

Teorin om att hjärnan, när vi löser komplicerade uppgifter snabbt, gör ett stort antal beräkningar undermedvetet och sedan ger oss resultatet, kan alltså inte stämma.
Finns det någon bra modell av hjärnan?

– Jag är optimistisk, säger Hubert Dreyfus.

Den mest lovande forskningen har gjorts av den numera pensionerade Walter Freeman på Berkeley. I hans modell av hjärnan finns det inga fasta punkter för regler och fakta, utan ett dynamiskt fält av laddningar som knyter sinnesintryck till en repertoar av handlingar.

Det kan verka paradoxalt, men Dreyfus avvisar inte kategoriskt tanken på en intelligent dator. Men den måste fungera på ett nytt sätt och – mycket viktigt – ha en kropp.

– Simulering av hjärnans funktion är enda hoppet för artificiell intelligens.

Besök Hubert Dreyfus webbplats här.