Grundlagarnas skydd för yttrandefriheten duger inte alls, hävdar justitiekansler Göran Lambertz och andra höga potentater. Tryckfrihetsförordningen från 1766 och dess sladdbarn Yttrande­frihetsgrundlagen från 1992 måste avskaffas. För yttrandefrihet på internet fordras helt nya regelverk, heter det.

Det är inte sant. Det är förvisso sant att vi kommunicerar allt mer med hjälp av internet, men varför detta måste leda till omfattande konstitutionella reformer förklaras aldrig.
Kritikerna förstår uppenbarligen inte – eller låtsas inte förstå – hur dagens skydd för yttrandefriheten är konstruerat. De hävdar att alla yttranden som är riktade till allmänheten borde ha samma skydd av samma grundlag, att vi alltså behöver ”teknik­oberoende” lagar.

Dagens ordning, som innebär att yttranden som framförs med hjälp av en viss teknik har starkare skydd än till exempel muntliga yttranden eller icke modererade meningsutbyten på nätet, skulle på något sätt vara orättvis.

Idén som genomsyrar dagens grundlagar är att alla yttranden ska ha ett så starkt grundlagsskydd som möjligt. Yttranden som kan ges ett extra starkt skydd ska få ett sådant. För yttranden som inte kan ges ett lika starkt skydd måste man acceptera ett något svagare.

Har man det idealet måste det bli olika nivåer på skyddet beroende på situationen. Ska man ha lika starkt skydd för alla yttranden måste man alltså försvaga det skydd som i dag är starkast. Lägstanivån blir bestämmande.

De yttranden som i dag kan ges ett extra starkt skydd är de som fixeras med något slags tekniskt hjälpmedel och därmed kan sparas till eftervärlden, och som EN person kan ta ansvar för. Typiskt nog är det tidningar, böcker, radio- och tv-sändningar som bandas och webbsidor som arkiveras under betryggande former. Även webbsidor alltså, trots att Göran Lambertz i olika sammanhang försöker lura i människor att internet hamnar utanför grundlagarna.

Nu har vi skilt ut fixerade och sparade yttranden från de övriga. Just för dem kan man låta en del annorlunda regler gälla. För att göra det tydligare kan man jämföra med en idrottsarena. Säg, en boxningsring. Den som deltar i en boxningsmatch går upp i ringen frivilligt. Villkoren där är fullkomligt klara: en boxare är skyldig att känna till reglerna och att lyda domaren. Han/hon syns hela tiden och kan därmed aldrig skylla fel eller misstag på andra.

Under de villkoren kan människor tillåtas att bete sig annorlunda – tuffare – mot varandra än de får utanför boxningsringen. Den som tar på sig ansvar för en tryckt skrift framträder också öppet och frivilligt, är skyldig att känna till reglerna för tryckta skrifter och kan aldrig gömma sig eller skylla innehållet på någon annan. Därmed kan man ha ett mer tillåtande regelverk för den tryckta skriften än för annan kommunikation mellan människor.

Eftersom en person är ansvarig för hela tidningen – eller radio­programmet eller webbplatsen – blir alla andra medverkande rättsligt immuna. De som lämnar information (meddelarna), de som gör research (anskaffar uppgifter), de skribenter som inte är ansvariga utgivare – staten kan inte röra dessa människor. De behöver inte vara rädda för att medverka.

Eftersom de ändå inte kan göras rättsligt ansvariga kan de också få vara anonyma. Med­delare och skribenter behöver inte identifiera sig och den ansvarige utgivaren har tystnadsplikt om deras identitet. Alltihop går ut på att de människor i samhället som har något viktigt att säga också ska våga göra det.

Men varför fungerar det här bara på den ”särskilda arenan”, på de fixerade/sparade yttrandena?

Jo, för att ensam­ansvaret – som skyddar meddelare och skribenter och alla andra utom utgivaren – bara fungerar om utgivaren i förväg kan se och bedöma det han tar ansvar för. Den rättsliga konstruktionen förutsätter fixerade/sparade yttranden som den ansvarige kan stryka eller ändra i om han/hon finner det nödvändigt. Att fixera/spara yttranden kräver någon slags teknik. Ska man ha samma rättsliga skydd för alla yttranden – alltså ett teknik­oberoende skydd – måste vi avskaffa den meddelarfrihet, den möjlighet till anonymitet och den anskaffarfrihet som gäller i dag. Allt det bygger på ensamansvar för utgivaren.

Även Tryckfrihetsförordningens kritiker påstår sig älska meddelar­frihet och anonymitetsskydd, samtidigt som de kräver att förutsättningarna för sådana medborgerliga rättigheter ska undanröjas. Tro dem inte!