Det är svårt att befria sig från intrycket att fildelare beter sig som barn som plötsligt blivit fråntagna en slickepinne av sin mamma, och som inte kan hitta på något bättre sätt att få tillbaka den än att så högt som möjligt skrika: "Men den var ju min!"

Samma människor som är mer än villiga att betala dyrt för bredband, snabba datorer och hemmabioanläggningar slår bakut så fort det handlar om att kompensera de som skapar de upplevelser som tekniken ska förmedla.

Faktum är att genom att okritiskt fylla hårddiskarna med Hollywoodfilm och hitlåtar så gör dagens fildelare inte alls någon revolution – tvärtom så befäster de status quo och bevarar den nuvarande branschstrukturen.

Om inte systemet ändras i grunden så kommer det nämligen även i fortsättningen att vara de etablerade bolagen med sina stora marknadsföringsresurser och produktionsbudgetar som bestämmer vad vi ska titta på och lyssna på.

När väl branschen om några år tagit fram bättre sätt att skydda sina produkter (med en kombination av teknik och lagstiftning) sitter fildelarna där med samma filmer och artister som förr, men med den skillnaden att de antagligen får betala ännu mer för dem.

Om fildelningsförespråkarna verkligen ville påverka skulle de i stället arbeta för att erbjuda realistiska alternativ till den monopoliserade film- och musikbransch de påstår sig vara emot.

Detta har gjorts många gånger förr:

Punkarna på 70-talet kastade ut rockdinosaurierna och skapade helt nya distributionskanaler och skivbolag; i amerikanska ghetton på 80-talet förvandlades skivtallrikar och PA-system till musikinstrument och banade väg för hip-hopen; independentfilmare på 90-talet gav blod och maxade ut sina kreditkort för att finansiera svartvita lågbudgetproduktioner, och så vidare. Resultaten ser vi i dag i skivaffärer och på biografer.

Hur kan digital distribution av medier få motsvarande positiva effekter?

Det finns faktiskt utmärkta förebilder även i databranschen. Gnu, den fria motsvarigheten till operativsystemet Unix, togs fram som ett alternativ till dyr programvara och regleras av Gnu General Public License, GPL.

Med stöd av Gnu och GPL kunde Linus Torvalds i sin tur skapa Linux, som tack vare frivilliga insatser blivit ett realistiskt alternativ till andra operativsystem.

Och i den andan släpptes nyligen webbläsaren Firefox och mejlprogrammet Thunderbird, som givit miljontals användare möjlighet att bryta Microsofts dominans – något som piratkopiering i sig aldrig lyckats med.

För musik och film gäller samma sak: vill man förändra hur innehåll skapas och distribueras räcker det inte att parasitera på existerande kommersiella produkter – man måste visa att det finns alternativ.

Ett steg i den riktningen är Creative Commons, en GPL-inspirerad licensform för film, musik och andra medier, men det har varit trögt att få upphovsmän och distributörer att tända på idén.

Den här debatten är alldeles för viktig för att föras av jurister och datanördar. Vi måste få de kreativa kulturskaparna involverade, och få dem att se realistiskt på både hot och möjligheter med digital distribution.

Vi måste hitta sätt som branschen (som gör investeringarna och garanterar artisternas stabilitet) och publiken (som i slutändan alltid betalar) kan fortsätta mötas.

Och vi måste få fildelnings-förespråkarna att förstå att innehållsproduktion faktiskt kostar pengar, och att det behövs bättre argument än "gratis är gott" för att åstadkomma verklig förändring.

Annars återstår bara den reaktion som vi ser just nu, där branschen gör sitt bästa för att skydda sina produkter med de medel som finns till hands – lagar och kopieringsskydd.

Det gagnar i längden ingen, allra minst de som vill föra fram "fri" fildelning som ett alternativ till dagens kommersiella distributionskanaler.

Lars Erik Holmquist
ledare för Future Applications Lab vid Viktoriainstitutet i Göteborg