Precis som radio- och tv-kanaler, säger de. Abonnenterna vill ju komma åt musik.

Visst. Folk vill ju komma åt min och andras bloggar också. Jag tar gärna emot ”avräkningar” från Sveriges HTML-bloggares Internationella Textbyrå en gång i kvartalet och pengar insatta på kontot.

Modellen gör att ”de som skapar musik kan få ersättning för sitt arbete”, säger Stim.

Men det menar de inte.

Världen har alltid varit fylld av kultur­entreprenörer som aldrig fått ersättning för sitt arbete.

Duktiga musiker, låtskrivare, författare och skådisar har levt på vitkål och bordsvin. I modern tid även på a-kassa.

De menar snarare att ”om något är populärt ska den som skapat verket få pengar”. Det låter rimligt.

Man hittar snabbt väldigt populära saker. Killarna som kallar sig Syncsta på Youtube har med sin ”Numa Numa” setts ett par miljoner gånger.

Den är ett videosvar på en överviktig 19-årig datanörd från Brooklyn vid namn Gary Brolsma.

Han blev uppmärksammad av New York Times för sitt viftande framför badrumsspegeln i vad han kallade ”Numa Numa Dance”. 10 miljoner visningar!

Han har fått hundratals efterföljare. Nu Numa Numa-dansar Star Wars-robotar, tecknade djur, Idoltävlare i Israel, japanska småflickor, bebisar med skägg, Wowhjältar, ADHDkidz och Legofigurer. Osama bin Ladin förstås samt katter och papegojor.

Och allt sker till den där moldaviska hitlåten som egentligen heter Dragostea din tei.

Dansen fick sitt namn eftersom känsliga nördöron, i brist på rumänska språkkunskaper, tyckte sig uppfatta ”numa numa yey” i refrängen.

Så alla dessa glädjespridande videoproducenter och skådespelare och regissörer ska väl få del av bredbandsavgifterna då?

Det var knappast Stims tanke. Låtens skapare, Dan Balan, ska ha betalt för alla de där framförandena under hela sin livstid och i upp till 70 år efter sin död.

Och visst, har man producerat en så mördande effektiv slagdänga är man värd lite deg.

Men det räcker inte att vara poppis för att få pengar.

Det finns ett krav till: man måste säga nej till nätet enligt dagens juridik. De som inte vill bli spridda ska få betalt, medan de som lägger ut material själva i form av ”lovliga förlagor” inte ska ha något.

Problemet avskaffar sig dock självt. När man inför ”bredbandslicenser” där Stimfolket får avräkningar i förhållande till ”utnyttjandet” vill även de motsträviga bli spridda och lägga ut sina grejer själva.

Då kan man inte längre skilja på ”lovliga” och ”olovliga” förlagor, på proffs och amatörer.

Stim, Sami, Bus, Alis, Tromb och diverse nya insamlingssällskap kommer att få jobba häcken av sig när hela folket ansluter sig och vill ha betalt för sina verk