För knappt en tusenlapp får man en liten svart eller vit plastlåda, en klockradio med två kortplatser och en usb-kontakt på ovansidan. Två högtalare skymtar i fronten och de låter om man ska vara vänlig halvbra.

Tanken är att musiken ska spelas upp i en mp3-spelare och då låter det genast bättre. Den spelas in med 192 kbit/s, vilket är mer än många hörlurar kan dra nytta av. Dessutom finns det in- och utgångar på bak­sidan så The Ripper från Popcatcher kan anslutas till en ljudanläggning eller spela in från en webbradio. Det unika sitter i ett kretskort på insidan.

Det säregna med Ripper är att den faktiskt lär sig vad en musikkanal spelar. Det tar ett dygn ungefär och då har Ripper redan spelat in tjugo trettio hitlåtar, de som spelats mest. Sedan fortsätter den att spela in allt mindre vanliga låtar. Från en kanal som NRJ blir det några hundra nya låtar om dagen. På så sätt har man ett delvis nytt musikurval att fylla mp3-spelaren med.

Från radion kommer låtarna numrerade. Vill man ha uppgift om titlar och artist får man ta vägen över datorn och få dem etiketterade av någon tjänst. Popcatcher är i färd att sluta avtal med en av dem.

Kärnan i Rippers teknik är en algoritm som Rickard Berg fick idén till för tio år sedan och som många ansåg omöjlig. Inte bara en KTH-professor utan också till exempel franska Thompson, som slog fast att ingen teknik i världen kan skilja en rappare från en dj som snackar över musiken.

Det tog några år innan processor­kraften klarade av uppgiften, så det dröjde till 2001 innan Rickard och hans bror startade Popcatcher och så småningom fick fram en liten serie apparater som testades på marknaden för ett par år sedan.

Det räckte också till en nominering till CES-mässans teknikpris. Lagom till julhandeln förra året kom de första ”riktiga” apparaterna ut i elektronikvaruhusen och såldes slut. Nyligen nominerades Popcatcher också till Nokias teknikevenemang Mobile Rules.

Nu väntar nästa steg för det lilla företaget som huserar i en av Gamla stans minsta gränder i Stockholm.