Jag tror att vi får se tre skiften inom vetenskapens område som i grunden förändrar vår syn på vad vetenskap är.
För det första ersätts empiri av emulation. Där forskare tidigare gjorde mödosamma experiment med förenklade system eller på djur tar simulationer över.
Vi har artificiella försöksdjur och inom 20 år får vi se den första medicinen på marknaden som inte testats på något levande, utan där bieffekterna simulerats fram i komplexa standardmodeller av den mänskliga organismen.
För det andra tar mönsterigenkänning över efter ingivelsen. Den massiva lagringskapaciteten och processorkapaciteten gör det möjligt att vaska fram helt nya storskaliga mönster ur datamassor och därmed förändra hela den vetenskapliga upptäckandeprocessen.
För det tredje ses reduktionen av komplexa system till enkla system som den usla genväg till kunskap som den verkligen är.
Idealmodeller som den rationella aktören eller andra enkla modeller av komplexa system förlorar i betydelse och komplexiteten får en ny ställning i vetenskapen.
Vi försöker bygga in avvikelser, anomalier, extrema skiften och svängningar i våra modeller.
Nyckeln till alla dessa förändringar är datorn som vetenskapligt verktyg. I allt från matematik till ekonomi utvecklas datorn till den nya laboratoriemiljön.
Den viktigaste framtida stödvetenskapen blir inte den nakna matematiken, som kanske några tror, utan visualiseringstekniken. Förmågan att visualisera system blir nyckeln till det vetenskapliga framsteget på ett givet område.
En modell av en ekonomi eller ett samhälle som vi kan se, resa igenom eller besöka som om vi vore fältarbetande biologer gör det möjligt för oss att använda alla våra sinnen i det vetenskapliga arbetet. Fältanteckningar från en lågkonjunktur eller en annan planet blir värdefulla vetenskapliga resultat insamlade från simulationer.
En genomsnittlig vetenskapsman tillbringar om 25 år stora delar av sin arbetstid i tredimensionella, visuella simulationer av de problem som han eller hon studerar.
Egentligen är det här en naturlig slutpunkt för 1900-talets tilltagande användande av olika verktyg: tänk bara på elektronmikroskopet och partikelacceleratorn.
Det vetenskapliga upptäckandet är redan medierat. Nu återstår bara för den förmenta observationen att bli ren simulation.
Till sist faller också matematikens bastioner.
Redan i dag accepterar vi som bevis för att ett visst tal X inte finns att ett program sökt igenom den möjliga rymden med tal och inte hittat något tal sådant att det uppfyller kraven för X.
Snart kommer matematiken att acceptera bevis av typen ”Jag har rest genom den aktuella talrymden och det finns inga sådana tal där. Du kan titta efter själv.”
Den revolutionen är en revolution i samma skala som den koperniska, men vänd inåt mot det virtuella.
För det första ersätts empiri av emulation. Där forskare tidigare gjorde mödosamma experiment med förenklade system eller på djur tar simulationer över.
Vi har artificiella försöksdjur och inom 20 år får vi se den första medicinen på marknaden som inte testats på något levande, utan där bieffekterna simulerats fram i komplexa standardmodeller av den mänskliga organismen.
För det andra tar mönsterigenkänning över efter ingivelsen. Den massiva lagringskapaciteten och processorkapaciteten gör det möjligt att vaska fram helt nya storskaliga mönster ur datamassor och därmed förändra hela den vetenskapliga upptäckandeprocessen.
För det tredje ses reduktionen av komplexa system till enkla system som den usla genväg till kunskap som den verkligen är.
Idealmodeller som den rationella aktören eller andra enkla modeller av komplexa system förlorar i betydelse och komplexiteten får en ny ställning i vetenskapen.
Vi försöker bygga in avvikelser, anomalier, extrema skiften och svängningar i våra modeller.
Nyckeln till alla dessa förändringar är datorn som vetenskapligt verktyg. I allt från matematik till ekonomi utvecklas datorn till den nya laboratoriemiljön.
Den viktigaste framtida stödvetenskapen blir inte den nakna matematiken, som kanske några tror, utan visualiseringstekniken. Förmågan att visualisera system blir nyckeln till det vetenskapliga framsteget på ett givet område.
En modell av en ekonomi eller ett samhälle som vi kan se, resa igenom eller besöka som om vi vore fältarbetande biologer gör det möjligt för oss att använda alla våra sinnen i det vetenskapliga arbetet. Fältanteckningar från en lågkonjunktur eller en annan planet blir värdefulla vetenskapliga resultat insamlade från simulationer.
En genomsnittlig vetenskapsman tillbringar om 25 år stora delar av sin arbetstid i tredimensionella, visuella simulationer av de problem som han eller hon studerar.
Egentligen är det här en naturlig slutpunkt för 1900-talets tilltagande användande av olika verktyg: tänk bara på elektronmikroskopet och partikelacceleratorn.
Det vetenskapliga upptäckandet är redan medierat. Nu återstår bara för den förmenta observationen att bli ren simulation.
Till sist faller också matematikens bastioner.
Redan i dag accepterar vi som bevis för att ett visst tal X inte finns att ett program sökt igenom den möjliga rymden med tal och inte hittat något tal sådant att det uppfyller kraven för X.
Snart kommer matematiken att acceptera bevis av typen ”Jag har rest genom den aktuella talrymden och det finns inga sådana tal där. Du kan titta efter själv.”
Den revolutionen är en revolution i samma skala som den koperniska, men vänd inåt mot det virtuella.
(
Den här artikeln har 0 kommentarer:
