Man får vara försiktig så att man inte blir bortfintad. I måndagens P1-morgon debatterade han och Affärsvärldenjournalisten Per Agerman förslaget till loggningslag, som ska tvinga teleoperatörer och internetleverantörer att logga och lagra all trafik i sina nät så att polis och åklagare får veta vem som ringt eller e-postat till vem. Det är bråttom. Lagen borde redan ha börjat gälla enligt det EU-direktiv som ligger till grund och som antogs 2006.

Det var stor Bodströmshow. Han fick det att låta som om loggningslagens syfte är att reglera en obskyr verksamhet som operatörerna redan ägnar sig åt –att registrera data om samtals- och internettrafik. Men så är det inte. Syftet är att underlätta för polis och åklagare vid brottsutredningar. Punkt slut. Lagförslaget specificerar vilka trafikdata per samtal eller mejlväxling som ska lagras och hur länge de ska vara tillgängliga för de brottsbekämpande myndigheterna.
För att trygga vår integritet ska PTS vara tillsynsmyndighet. Men hur ska PTS kunna säkerställa att leverantörerna lever upp till högsta möjliga krav på säkerhet, så att uppgifterna inte läcker ut? Enligt lagförslaget ska PTS tillföras 2,75 miljoner kronor för uppgiften.

Det hör till bilden att det ska vara tillåtet för leverantörer att anlita tredje part för att fullgöra lagringen – det ska vara tillåtet att skicka trafikdata till externa aktörer. De kan finnas utanför Sverige. Hur fungerar PTS tillsyn i sådana fall?
Ändå är det lätt att sympatisera med Bodström. Klart polis och åklagare ska kunna jaga kriminella via trafikloggningsdata, kan man tycka. Men vad händer när lagen kombineras med andra nya lagar? Vid sidan om polis och åklagare står skattemyndigheter, upphovsrättsinnehavare, spioner och vanliga nyfikna medmänniskor och skakar av lust att få ta del av de e-spår som våra liv avsätter.