Ludditerna var hantverkare som ogillade att apparaterna kunde skötas av lärlingar och amatörer.
Kvaliteten på strumporna sades bli lägre och lönerna pressades. Till konsumenternas lycka förstås.
I Frankrike lär de ha kastat träskor (sabots på franska, clogs på engelska) in i varpen på väverimaskinerna. ”Sabotaget” var fött. Eller ”clogging the machinery”.
Historien upprepar sig. Nu är det kulturarbetarna som skriver upprop för att få bukt med det nya: internet. Huruvida Per ”den-som-har-flest-prylar-när-han-dör-vinner” Gessle är kulturarbetare kan man ju undra.
Han snickrade hyfsade poplåtar för 20 år sedan. Klart han vill ha intäktsströmmar långt efter döden. Att han berövar dagens kreatörer motsvarande stålar nämns inte.
I stället för textilmaskiner kom datorn. Varje unge är en hypereffektiv ersättare för en detalj i kulturindustrins produktionskedja: mångfaldigandet av digitala exemplar.
Själva framställandet av kopior tillför inte längre något värde. Sunt förnuft säger att man då inte ska kunna leva på just det.
Musik har alltid funnits. Mozart var pianolärare och skrev på kommission. Jazzens stora var instrumentalister av guds nåde.
Under en kort historisk period kunde en viss grupp leva på att producera exemplar av musik och sälja dem i massupplaga. Musikens topplisteperiod varade i 50 år.
Det är inte kulturen som är hotad av datorer och nätet. Det är ”exemplaret” som kulturell massprodukt som hotas.
Precis som de som tänkt leva gott på att massproducera digitala filer med noll i produktionskostnad och sedan ta tio kronor per fil.
Ipred-lagarnas syfte är att upprätthålla topplistekulturen genom att slänga träskor i varpen.
Äldre läsare minns 88-öresevyn med Hasse & Tage, där Valfrid Lindemans lämplighet för polisutbildning testas vid antagningsintervjun:
”En demonstrant kommer mot er med ett plakat där det står USA ut ur Vietnam. Vad gör ni då?”
”Då slår jag honom med batongen.”
Andra scenarier gås igenom.
”En Jesustant?”
”Då slår jag henne med batongen!”
”Ett demontrationståg som ropar Palme och Geijer, Nixons lakejer?”
”Batongen!”
Det politiska etablissemanget har hakat upp sig på samma vis. Spåra alla med dator och slå dem med batongen. Dessutom vill man korrigera nätgenerationens värderingar om kopiering genom att skicka ut broschyrer i skolorna.
Hasse & Tage igen:
”Men ni har ingen batong! Ni ska försöka tala dem till rätta!”
”Då ropar jag: Palme och Geijer: Finfina grejer!”
Just så! Vi kan gå en fantastisk kulturell framtid till mötes. Det gäller bara att inse att det digitala exemplaret som värdebärare är finito och att nätet är dubbelriktat.
Makten ska kunna lyssna också, inte bara ropa slagord och slå med batongen.
Kvaliteten på strumporna sades bli lägre och lönerna pressades. Till konsumenternas lycka förstås.
I Frankrike lär de ha kastat träskor (sabots på franska, clogs på engelska) in i varpen på väverimaskinerna. ”Sabotaget” var fött. Eller ”clogging the machinery”.
Historien upprepar sig. Nu är det kulturarbetarna som skriver upprop för att få bukt med det nya: internet. Huruvida Per ”den-som-har-flest-prylar-när-han-dör-vinner” Gessle är kulturarbetare kan man ju undra.
Han snickrade hyfsade poplåtar för 20 år sedan. Klart han vill ha intäktsströmmar långt efter döden. Att han berövar dagens kreatörer motsvarande stålar nämns inte.
I stället för textilmaskiner kom datorn. Varje unge är en hypereffektiv ersättare för en detalj i kulturindustrins produktionskedja: mångfaldigandet av digitala exemplar.
Själva framställandet av kopior tillför inte längre något värde. Sunt förnuft säger att man då inte ska kunna leva på just det.
Musik har alltid funnits. Mozart var pianolärare och skrev på kommission. Jazzens stora var instrumentalister av guds nåde.
Under en kort historisk period kunde en viss grupp leva på att producera exemplar av musik och sälja dem i massupplaga. Musikens topplisteperiod varade i 50 år.
Det är inte kulturen som är hotad av datorer och nätet. Det är ”exemplaret” som kulturell massprodukt som hotas.
Precis som de som tänkt leva gott på att massproducera digitala filer med noll i produktionskostnad och sedan ta tio kronor per fil.
Ipred-lagarnas syfte är att upprätthålla topplistekulturen genom att slänga träskor i varpen.
Äldre läsare minns 88-öresevyn med Hasse & Tage, där Valfrid Lindemans lämplighet för polisutbildning testas vid antagningsintervjun:
”En demonstrant kommer mot er med ett plakat där det står USA ut ur Vietnam. Vad gör ni då?”
”Då slår jag honom med batongen.”
Andra scenarier gås igenom.
”En Jesustant?”
”Då slår jag henne med batongen!”
”Ett demontrationståg som ropar Palme och Geijer, Nixons lakejer?”
”Batongen!”
Det politiska etablissemanget har hakat upp sig på samma vis. Spåra alla med dator och slå dem med batongen. Dessutom vill man korrigera nätgenerationens värderingar om kopiering genom att skicka ut broschyrer i skolorna.
Hasse & Tage igen:
”Men ni har ingen batong! Ni ska försöka tala dem till rätta!”
”Då ropar jag: Palme och Geijer: Finfina grejer!”
Just så! Vi kan gå en fantastisk kulturell framtid till mötes. Det gäller bara att inse att det digitala exemplaret som värdebärare är finito och att nätet är dubbelriktat.
Makten ska kunna lyssna också, inte bara ropa slagord och slå med batongen.
(
Den här artikeln har 0 kommentarer:
