Verkar internet demokratiserande på politiken? Mobiliserar politiska webbplatser och bloggar passiva medborgare? Breddar internet antalet politiskt delaktiga? Statsvetaren Matthew Hindman vid Arizona State University har grundligt forskat i dessa frågor utifrån ett amerikanskt perspektiv och kommit med riktigt nedslående resultat. De står att läsa i hans bok med den talande titeln The Myth of Digital Democracy.

Det har länge hetat att nätet gör att många fler människor aktiveras i samhällsfrågor, ja att hela mediesektorn demokratiseras tack vare internet. Nu har vi plötsligt en väldig massa hemmatyckare som deltar i samhällsdebatten. I USA har presidentkampanjer – drivits med internet som stöd. Det har gjort att väljare aktiverats och att kampanjkassan fyllts med myriader av småbidrag, så storkapitalet påverkar inte amerikanska presidentval på samma sätt som förr.

Utöver de stora mainstreammediernas utbud har vi att göra med uppsjö bloggare. Bland dem finns tyckare och grävare som till och med imponerat på journalistkåren, i USA som här hemma. Flera politiska avslöjanden har gjort sin debut i bloggvärlden, både i Sverige och i USA. Så nog har samhällsengagemanget breddats tack vare nätet?

Det tycker inte Matthew Hindman. Han instämmer med forskarkollegor som pekar på att den digitala klyftan finns kvar i USA: svarta, fattiga, landsbygdsbor och pensionärer saknar fortfarande i många fall tillgång till nätet.

Matthew Hindman och hans medarbetare har dessutom plöjt igenom internet med en avancerad sökteknik kallad Hitwise och kommit fram till att internets demokratiserande effekt i själva verket är försumbar. Om demokratiseringseffekten mäts i form av trafik till politiska sajter, är resultatet mycket nedslående. Endast 0,12 procent av all nättrafik går till politiska webbplatser. Trafiken till exempelvis porrsidor är hundrafalt större.

Matthew Hindman kritiserar andra forskare för att de förbisett sökmotorernas arkitektur. Google och Yahoo har en speciell algoritm, Pagerank. Den gör att de sajter som andra länkar hänvisar mest till placeras först i sökresultaten. Dessa superlänkar täcker en mycket stor del av trafiken, vilket också gäller för undergrupper som politiska sajter. Här går över 60 procent av besökstrafiken till de fem populäraste webbplatserna.

Överhuvudtaget söker sig inte gemene man till små sajter utan nöjer sig med sökresultaten på den första sidan där supersajterna finns förtecknade. Dessutom är genomsnittssurfaren dålig på att kombinera sökord och söker bara på en eller två termer.

Den här ytliga sökningen gör förstås att de först nämnda sajterna får mest besök. Trafikandelen på nätet till tio-i-topp-sajterna övergår rentav upplagan för de tio största tidningarna i USA, så vad har nätet egentligen revolutionerat? Dessutom överlappar Google och Yahoo varandra ideligen – ett sökord ger ungefär samma resultat oavsett vilken av dessa två sökmotorer man använder. Också här påminner situationen om den samstämda nyhetsrapporteringen hos de ledande tidningarna och tv-kanalerna.

Matthew Hindman påminner om att telegrafen, rotationspressen, radion och televisionen på sin tid förväntades ha en starkt demokratiserande effekt, men vad hände egentligen?

Vad gäller bloggandet råder samma ”maktlag” där. Matthew Hindman har begränsat sig till de politiska bloggarna och kommit till den cyniska slutsatsen att den övervägande trafiken går till bloggar som drivs av högutbildade akademiker med inte sällan solid journalistik bakgrund. De är dessutom yngre män med vit hudfärg – svarta och kvinnor är sällsynta i toppskiktet. Toppbloggarna har rentav en högre utbildningsnivå än majoriteten av amerikanska tidningars ledarskribenter. Så var är det demokratiska alternativet?

Det är utan tvekan så att det förutom toppskiktet finns en förfärlig massa webbplatser och bloggare, en imponerande mångfald som traditionella medier ingalunda kan åstadkomma. Men vad hjälper det? De lever i skuggan. I inget medium är gapet mellan den som talar och den som blir hörd större.

Medelsurfaren hittar inte dessa anonyma bloggare, möjligen kan de med specialintressen hitta sina gelikar inom till exempel golfsport eller älgjakt genom en okomplicerad sökning, eller så kan politiskt engagerade förena sig med sina meningsfränder.

Där medger Matthew Hindman att nätet har tillfört en del: det går mycket snabbt att överskrida geografiska gränser och samla opinioner kring nationella eller globala rättighets- eller rättvisefrågor, inte minst i Facebook.

Men ska vi inte nöja oss med det resultatet så länge? Visst leder en demokratiöppning till att de som kan artikulera sig bäst kommer först till kvarn, men ofta har de saker att säga som inte sägs i traditionella medier. De nya aktörerna bör då ta ansvar för att företräda alla dem som är ”röstlösa”.