För två år sedan skrevs tv-avgiftslagen om för att bli teknikneutral med konsekvensen att snart sagt varenda pryl i hemmen och på arbetsplatserna kan räknas som tv-mottagare den stund någon av de stora kanalerna flyttar ut på nätet.

Hem eller arbetsplatser helt fria från internetuppkopplade apparater blir allt mer otänkbara. Visst tyder mycket på att en yngre generation väljer bort tv:n, men inte för att sätta sig i medieskugga utan för att datorn har tagit dess roll. Vem ska då slippa betala till Radiotjänst? Den mikroskopiska del av befolkningen som väljer att stå utanför den digitala gemenskapen? Symboliken i en sådan ordning må vara oavsiktlig, men den rimmar illa med visionen om Sverige som it-nation.

Regeringen har fått upp frågan på sitt bord och väntas under våren lägga fram en proposition. Konsekvenserna för företag som tvingas punga ut med en licens för varje pc kan avstyras om lagstiftarna ser upp i tid, men det lär inte vara sista gången tekniken ställs mot en modell som etablerades på 1920-talet, årtionden innan internet ens var påtänkt.

Alternativet är givet och kommer upp till diskussion då och då: lägg avgiften för public service på skatten. Inte för att ge staten kontroll över public service utan för att ingen ska straffas för att han eller hon omger sig med modern teknik.