Häromveckan återgick jag till Apple. Den är den första Macen sen 2000 för min del om man bortser från podden. Under studietiden i Lund var det Mac som gällde. Inget annat var tänkbart.

Jag tror jag köpte min första 1992. Utbildningen på den tiden var fortfarande Dos, och byggde på Minitab och Dbase.

Jösses vad krångligt. När jag började forska var det i princip bara min chef och jag och några till som körde Mac, men det gick.

Våra it-chefer var inte roade – det är de fortfarande inte. Senast förra veckan stod två systemare och skakade på huvudena när de vita paketen från Apple bars in i mitt kontor.

Efter några år i svensk storkoncern och sedermera på svenskt universitet med institutionaliserade pc-böjelser återgick jag således till Mac.

Det kändes lite vemodigt på ett sätt. Det var bekvämt att till Mac-folket leverera sanningar i stil med att ”livet är mer än datorer” eller ”livet är mer än datordesign”, eller ”världen går inte under om du inte får ladda hem några apps i dag”.

Eller som min kollega Markus (pc, tycker Mac är den ängsliga människans dator) så kärnfullt uttryckte det när han höll min nya laptop i handen: ”Thomas, den är iskall, känn själv, det är en bärbar för folk som jobbar på bårhuset.”

Men. Den är snyggare, och in i bänken mycket lättare att arbeta med. Jätteskärmen på kontoret är så stor och högupplöst att vi kan skippa beamer framöver.

”Användarvänlighet”, och ”ja, men det är ju logiskt”, sa jag högt för mig själv flera gånger de första dagarna med min nya kompis.

Den är något tyngre än min lilla rese-Dell, men den är lättare i nätverk och tillsammans med alla andra mojänger man använder.

Hela grejen med Apple under 2000-talet har ju varit sedvanlig gränssnittsglädje parad med nätverks- och systemtänkande, så det hela är egentligen inte så konstigt.

Fast den sätter ju in en i gruppen av användare som består inte bara av kreativa, utan också av en ansenlig mängd människor som tror de är kreativa och som inbillar sig, åtminstone en smula, att äpplet gör dem något svalare.

En liten del av mig anser nog också att folk som, liksom jag själv, delvis hänger upp sin identitet på ett varumärke har vissa andra brister.

Med pc:n var det mer innehåll, med andemeningen ”jag levererar, jag bryr mig väl inte om vad det står på datorn”.

Det där kan jag redan känna en saknad av. Precis som att ställa hjulen lite snett och parkera fel, typ ”oj vad jag bryr mig, jag har faktiskt ärenden att uträtta”.

I stället för känslan som följer när man plockar fram sitt lilla varmt blinkande, politiskt korrekta aluminiumchassi i konferensrummet, där övriga tittar på en som om man bad om uppmärksamhet.

Men på kontoret luktar det fortfarande ny elektronik och nyss uppackad datorkartong. Knappt en sladd syns och allt är rent och vitt och rätt tyst.

Apple har aldrig varit maktens dator, utan den upplysta människans. Låt gå för det, den ängsliga människans dator, som får vara mallig över sitt utanförskap en stund till i väntan på att äpplet tar över helt.