Örat är inte bara en passiv mikrofon. När örat omvandlar ljudvågor till nervimpulser skapar örat egna ljud som blandas med det som kommer utifrån.

Dessa egna ljud är unika för varje person. Det är förutsättningen för en ny identifieringsteknik som utvecklas av forskare på universitetet i Southampton i England.

Läkare är bekanta med fenomenet, som påvisades experimentellt först 1978.

Ljuden som örat tillför kallas för otoakustiska emissioner. De består av frekvenser mellan noll och femtusen hertz, och är alltså hörbara – men eftersom vi hör ljuden hela tiden, och inte kan undgå dem, så är vi inte medvetna om dem. Men otoakustiska emissioner, oae, kan lätt uppfångas med mikrofon.


Låter. Hörselsnäckan tar inte bara emot ljudvågor, den har också ett eget ljud.

Läkare använder speciell utrustning för att mäta otoakustiska emissioner hos nyfödda. På så sätt kan de upptäcka skador och missbildningar i innerörat.

Innerörats form påverkar nämligen ljudet. På samma sätt som en trumpet, en trombon och ett horn låter olika, beroende på instrumentets form, blir de otoakustiska emissionerna olika beroende på innerörats form.

Man får ett spektrum av toner, där olika frekvenser förstärks olika mycket. Med hjälp av frekvenskurvan kan man räkna ut hur innerörat ser ut. Men frekvenskurvan är också, enligt de brittiska forskarna, lika individuell som ett fingeravtryck.
Det finns inte två personer med exakt samma otoakustiska emissioner.

Det är utgångspunkten för ingenjören Stephen Beeby och hans medarbetare i Southampton. De har fått anslag från Storbritanniens forskningsråd för att undersöka om otoakustiska emissioner kan användas för så kallad biometrisk identifikation.

Biometrisk identifikation innebär att man använder människokroppens individuella egenheter för identifikation. Det klassiska exemplet är fingeravtryck. På senare år har man experimenterat med andra kroppsdelar och egenskaper: ögonbotten, handflatan, rösten, sättet att skriva.


Örat testas. Mätning av otoakustiska emissioner hos nyfödda är ett sätt att upptäcka skador och missbildningar i örat.

Stephen Beeby och hans kollegor använder en speciell serie med klick som spelas upp i örat. Klicken ger upphov till otoakustiska emissioner med frekvenskurvor som är mycket specifika för varje person, beroende på hur örat är format på insidan:

– Informellt brukar audiologer säga att de kan se skillnaden på olika människor – män, kvinnor, till och med olika folkgrupper – när de ser hur mycket de olika profilerna, som klicken ger upphov till, skiljer sig åt.

– Under de noggrant kontrollerade omständigheterna i ett labb har alla verkligen olika frekvenskurvor, tillägger han, men ifall detta är ett realistiskt sätt att skilja på folk ute i verkligheten kräver mycket arbete att ta reda på.

Det finns andra problem.

Om försökspersonerna har druckit alkohol dämpas de otoakustiska emissionerna kraftigt. Läkemedel påverkar frekvenskurvan, och det gör också öroninfektioner och vax i örat.

Men visst låter oae-identifikation som en smidig idé.

Du ringer till banken, du hör några klick i örat och därmed har du identifierat dig. (Öronvax och sprit bortser vi från.)
Du skulle kunna låsa din mobiltelefon eller mp3-spelare så att bara du kan använda dem. Om det inte säger klick på rätt sätt så går det inte att lyssna.

Praktiskt skulle det ordnas genom att telefoner och hörlurar förses med små, känsliga mikrofoner.

Forskarna i Southampton har ett år på sig att pröva metoden. I mitten av 2010 ska projektet vara klart.

Läs mer på Stephen Beebys webbplats.

Fakta

Biometrisk identifiering innebär att man använder kroppens oföränderliga kännetecken för (påstått) säker identifiering.
Ansiktet, till att börja med.

Argumentationen för biometrisk identifikation är att fingeravtryck, ögonbottnar och handflator inte går att förfalska. Och man kan inte glömma dem.

Men det finns allmänna invändningar mot biometrisk identifiering av alla slag. För det första: om det blir problem med din pinkod eller ditt lösenord så kan du få dem utbytta. Men du kan inte byta ut hörselgången.

För det andra: ett centralt system för biometrisk identifikation kan också manipuleras. Skurkarna behöver inte byta ut fingeravtrycken eller andra biometriska data – skurkarna behöver bara gå in i databasen och byta ut namnet som är knutet till dessa biometriska data.

Sedan kan du få ett helvete med att bevisa att du är du.
Slutsatsen brukar vara att biometrisk identifikation fungerar bäst om ägaren själv har hand om sina biometriska data. Kopplingen mellan din identitet – namn och personnummer – och ditt fingeravtryck (till exempel) ska inte finnas i en central databas, utan bara på ditt id-kort.