Den nya ”svarsmotorn” gör en del saker bra, andra saker dåligt och många saker gör den inte alls. Problemet för mig är att jag inte kan se några skäl att använda Wolfram Alpha, utom för att pröva den.

Det som Wolfram Alpha kan ta reda på åt mig kan jag själv ta reda på med hjälp av Google.

Eller, för den delen, med Yahoo, Live Search eller Altavista.
Den information som Wolfram Alpha får fram presenteras snabbt och prydligt, och det är en fördel. Men det uppvägs av alla bomkörningar.

Alldeles för ofta svarar Wolfram Alpha bara: ”Wolfram Alpha isn't sure what to do with your input”.

Skriver jag "Where is Anderstorp" begriper Wolfram Alpha ingenting.

Men om jag bara skriver ”Anderstorp" i Google får jag genast se en karta som visar precis var Anderstorp ligger. Kartan ligger överst i listan över svar.

Där har vi Googles stora fördel.

Visst, man kan få en lista med tio miljoner webbsidor som svar på en enkel fråga till Google.

Men det som du vill veta står oftast allra först.
Yahoo, Live Search och Altavista är inte riktigt lika bra på att sortera träffarna. Men de är tillräckligt bra.

I fortsättningen kommer jag, för att spara utrymme, bara att jämföra med Google.

Vad handlar nu detta om – ifall någon inte vet.
Wolfram Alpha är vad som på svenska kallas för en svarsmotor.
Det är alltså inte en sökmotor som letar reda på alla webbsidor som innehåller ett eller flera ord som användaren frågar efter.

Utan användaren skriver en fråga, trycker på en knapp och får ett svar.

Wolfram i Wolfram Alpha kommer av Stephen Wolfram, en engelsk matematiker som är bosatt i USA, och som har blivit stenrik på sitt matematikprogram Mathematica. Mathematica är ett program för dig som verkligen kan matematik, och det kostar därefter.
Fackmän är ju vana att betala för bra verktyg.

Mathematica ingår i databearbetningsmaskineriet som driver Wolfram Alpha.

Redan inmatningen av frågor är ett problem för Wolfram Alpha. I Google är det ju inget problem. Google söker på de ord som står i sökfältet. Men Wolfram Alpha måste ”förstå” frågan.

Det har talats om att Wolfram Alpha ska förstå frågor ställda på naturligt språk, närmare bestämt engelska, men det är en överdrift.
Faktum är att det lönar sig att formulera frågorna till Wolfram Alpha på samma sätt som när man söker med Google.

Om jag tar den klassiska frågan från Pippi Långstrump, ”När dog Karl XII?” och frågar Wolfram Alpha (fast på engelska) får jag inget svar.

Söker jag bara på ”Charles XII" fungerar det däremot. Wolfram Alpha ger mig en prydlig sida där det under ”date of death” står att Charles XII dog den 30 november 1718.

Skriver jag ”Karl XII” förstår Wolfram Alpha ingenting, medan Google ger mig Kalle Dussins dödsdatum redan i första träffen.
Säkerligen kommer Wolfram Alpha att bli bättre med tiden. Det vill säga att det blir färre bomkörningar.

Knäckfrågan är ifall Wolfram Alpha blir bättre på att hitta och analysera information utan mänsklig hjälp. Hittills har det varit mycket manuellt arbete. Utvecklarna på Wolfram Alpha har valt ut bra källor till information och skrivit programkod som gör att Wolfram Alpha kan destillera fram fakta ur just de källorna.
Om Wolfram Alpha ska bli framgångsrikt krävs det mer automatik och mindre handpåläggning.

Smartare sökmotorer är något som många talar om.
Jag har redan skrivit om IBMs projekt Watson. Watson påminner om Wolfram Alpha och bygger på IBMs superdatorteknik – samma superdatorteknik som slog världsmästaren i schack. Watson ska någon gång i år ställa upp i frågesporten Jeopardy. Huruvida Watson ska bli tillgänglig som en söktjänst för allmänheten vet jag inte.

Man får hoppas att IBM tar lärdom av Wolfram Alpha. När man tävlar i Jeopardy duger det ju inte att svara ”Watson isn't sure what to do with your input”. Inte ens om man är en superdator.
Yahoo, som var 1990-talets stora sökmotor, men som snabbt trängdes undan av Google, utlovar en förbättring.

Besökarna vill inte ha listor på tusentals sidor, de vill ha svar på frågor, säger Yahoos chefsforskare Prabhakar Raghavan.
Yahoo har därför lagt till teknik som försöker räkna ut vad det är som besökaren egentligen vill veta när hon söker på ett visst ord. Söker man på ”Paris” planerar man kanske en turistresa, alltså ska Yahoo visa upp turistattraktionerna.

Det påminner om idén bakom den så kallade semantiska webben, fast utan tvånget att tagga sidorna.

Yahoo demade de nya funktionerna för en grupp journalister nyligen, men Wireds reporter Ryan Singel var inte imponerad. Sökmotorn Ask.com gjorde samma sak för flera år sedan, skriver han. Och Ask.com blev inget hot mot Google. (Google har 64 procent av marknaden för sökmotorer i USA.)

Microsoft har inte heller blivit något hot mot Google, trots att Live Search är riktigt bra. (Live Search har åtta procent av marknaden.)
Även Microsoft utlovar drastiska förändringar som ska göra sökandet enklare.

Kumo påstods det att den nya sökmotorn skulle heta, men det senaste budet är att namnet blir Bing.

Bing eller Kumo ska visas upp offentligt nästa vecka. Det nya är att sökresultaten ska grupperas. Idén påminner om Yahoos, men är mer differentierad. Söker man på ”Volvo” ska det komma en lista med sajter som handlar om reservdelar, en annan lista med återförsäljare, och så vidare.

Men sökmotorn Cuil gör redan samma sak. Rätt bra dessutom.
Och vad gör Google?

Ingenting, vad jag vet, och det är också tänkvärt.
För Google skulle mycket väl kunna bygga en egen motsvarighet till Wolfram Alpha eller Watson.

Google har infrastrukturen, Google har kompetensen och Google har tillgång till enorma mängder information i sitt moln av databaser.

Möjligtvis har Google något på gång i hemlighet, men sådant brukar läcka ut. Mer sannolikt har Googles forskare kommit fram till att det inte är värt besväret.

För min del ser jag, som sagt, inget skäl att ställa frågor till Wolfram Alpha. Det som Wolfram Alpha får fram, när den får ur sig något alls, hittar jag lika snabbt med Google.