Testade vidare på min dotter, 21 år, – inte hon heller. För krångligt. Själv hade jag öppnat ett Twitterkonto. Det var ju tidernas grej och när Anna Serner gick på Guardians aprilskämt om att printversionen skulle läggas ned till förmån för Twitter, tyckte jag att det var dags.

Nej, förresten. Den utlösande orsaken var nog uppsnacket av Twitter från en kollega. Honom måste jag följa och fick reda på att han städat hela huset, att hans föräldrar skulle komma på besök och två gånger fick jag reda på att han skulle börja packa sin resväska. Han skulle snart flyga till San Francisco. Föräldrar i livet är ju mer än vad jag har och någon tripp till San Francisco är inte aktuell för mig. Kul för honom!

Det där hade jag ju aldrig fått reda på utan Twitter, men vad var vitsen? Så läste jag om att Henrik Schyffert var en hejare på att få till det på 140 tecken. Det är endast de riktigt intelligenta människorna som får till det på 140 tecken. Men Schyfferts kommentar om mellanmjölk imponerade inte. Därav min rådvillhet och chock av webbredaktörens avslöjande. Vad är vitsen?

Hur som helst växer Twitter så det knakar. Upp 1 298 procent på ett år. 17 miljoner besökare i april. Börjar komma i kapp Facebook som bara ökade 217 procent och hade 71 miljoner besökare i april.

Jag kan förstå att många tar alla chanser som finns att stärka sitt personliga varumärke på nätet.

Minns alla trista middagar när någon börjar skrävla om sina bravader. Kan någon kasta ut honom? Och den som verkligen har något att komma med ligger nog lågt. Jag kan inte tänka mig att Zlatan sitter vid grillen i sommar och tjatar om vem som vann den italienska skytteligan.

Men är Twitter bara till för mer eller mindre förtäckt skryt? Liksom en middagsbjudning med druckna deltagare där ingen märker att alla har börjat skryta.

Kan inte du kära läsare, som orkat läsa mitt gnäll ända hit, berätta för mig vem som är värd att följa på Twitter. Du kan väl skicka länken?