En man vid namn ”Scott från Google” står på Times Square i New York och frågar folk vad en webbläsare är.

De flesta svarar ”Google”. Några svarar ”Yahoo”.

– Jag kallar det för sökmotor, svarar flera.

Scott från Google frågar sedan vad det är för skillnad mellan en webbläsare och en sökmotor.

Ingen skillnad alls, svarar de flesta. En ljuspunkt är en ung kvinna som svarar att en webbläsare ”är när man vet vad man letar efter, och en sökmotor är när man letar efter något”.

På frågan vilken webbläsare han använder svarar en man ”Google, men jag använder Yahoo ibland för att stötta dem i konkurrensen”.

Några svarar ”Firefox”, en svarar ”the big E”, alltså Internet Explorer.

När Scott från Google frågar folket på Times Square ifall de har hört talas om Chrome, Googles egen webbläsare, så är svaret nej, nej och nej.

Stikkan Anderson lär ha sagt att folk inte är så dumma som man tror, de är dummare.

Men dumhet är det inte frågan om. Alla tillfrågade kan besöka en sökmotor och göra en sökning.

De kan peka och klicka och de vet vad de ska klicka på. Nämligen den där grejen. De vet bara inte vad den där grejen kallas.

För dig som arbetar med teknisk information till icke-tekniker visar videon däremot att man inte får överskatta läsarnas förkunskaper.

Bildskärmen på en persondator är en djungel. Ett antal fönster är öppna. Fönstren hör till olika program.

Flera öppna fönster kan höra till samma program. Webbläsare är ett slags program. Med webbläsaren öppnar man webbsidor.

Många webbsidor är i praktiken program. Om du använder en viss berömd sökmotor i Firefox så tycker din dator att du kör programmet Firefox. För dig är det mer intressant att du använder den där sökmotorn.

Fler och fler program körs i webbläsare. De flesta program som jag använder på Computer Sweden är webbaserade. Ett av programmen heter Polopoly, men om jag tittar i övre vänstra hörnet på fönstret så står det Firefox.

Fönster, program, webbläsare, webbsidor, webbaserade program.

Inte konstigt att folk rör ihop begreppen.

Men det fungerar ändå – tills man behöver förklara något.

När jag en gång körde en äldre faster – som aldrig hade kört bil och bodde på landet – in till stan stirrade hon på alla skyltar, pilar och ljussignaler på planen utanför järnvägsstationen och frågade: ”Men hur kan du veta vart du ska köra?”

Jag såg mig omkring och förstod varför hon frågade.

Det gick inte att ge ett enkelt svar. När man kan navigera en bil i stadstrafik går det automatiskt. Hjärnan filtrerar bort information som inte är användbar.

Att använda en dator är som att navigera i en gatukorsning.

Det är bra att kunna det – men det är också bra att ha en faster som genomskådar enkelheten.

Kanske decenniers strävan att göra datorer användarvänliga har straffat sig. Vi behöver inte orden längre. Vi kan peka och klicka ändå.