De ansvariga tycks inte inse att robotinsamlingar, som projektet Kulturarw3 använt, måste vara grunden för bevarandet på webben. Med dagens informationsmängder kan man inte lägga över för mycket arbete på publicisterna.

De punktinsatser som behövs i form av tätare insamling från vissa stora tidningar till exempel kan, som i Finland eller Danmark, ske genom att företaget öppnar en ”kran” särskilt åt nedladdningsroboten.

Men utredningen har illusionen att publicisterna ska leverera mer eller mindre manuellt och bifoga information om hur de olika filerna hänger ihop.

Utredningen talar om det ”sammelsurium” som webben utgör. Men så ser det ut i den digitala världen. Ordning är alltid lokal och tillfällig – on demand om man så vill.

Därmed inte sagt att man inte kan förse vissa objekt med metadata, men att märka upp flera miljoner filer vid mottagandet är inte realistiskt.

Utredningen ser de manuella leveranserna som huvudsaken. Det etablerade är det viktiga. Privata sidor och bloggar får tills vidare tas om hand av robotinsamlingen, sägs det.

Samtidigt finns ingen garanti för att den kommer att finnas kvar. Robotinsamlandet finns nämligen inte nämnt med ett ord i den föreslagna lagtexten, vilket är illavarslande.

Den verksamheten behöver författningsskydd, så att inte till exempel något års besparingsnit gör att man lägger ned den.

Lagförslaget innehåller också bestämmelser om att KB får gallra fritt i det som inte omfattas av pliktleveranslagen. Det betyder att det som inte manuellt lämnats in – till exempel de cirka 60 terabyte som sökroboten på KB samlat in sedan 1997 – teoretiskt sett skulle kunna raderas om KB tröttnar på materialet. Lagligt skydd behövs.

Sedan finns också andra besynnerligheter i utredningen, som att forskarna inte ska få söka i materialet:

”Förbudet innebär att det till exempel inte är tillåtet att samtidigt söka igenom flera elektroniska dokument för att se om en person omnämns eller finns på bild i dessa dokument.”

Hur ska någon forskning kunna bedrivas på sådana villkor?

Utredningen tycks ha skrivits av personer som inte förstår sig på den digitala världen. Att inga publicister – de som ska pliktleverera – ingått i utredarens referensgrupp är en stor brist.