Le Web i Paris har på några få år seglat upp som konferensen nummer ett i webbvärlden. ”Jag ser ingen motsvarighet någon annanstans”, sa till exempel Facebooks plattformschef Ethan Beard när jag träffade honom i onsdags. Succékonceptet tycks vara att kittla den nybyggaranda som återigen råder på nätet med mer eller mindre smakfulla passningar till dotcomtidens extravaganser.

Pressrummet, där jag tillbringat en hel del tid under konferensen, är ett typexempel. I ena hörnet en uppbyggd strandbodega med vilstolar och himmelstak. I den andra en fejkad biotop med djungelväxter i plast och kaniner i plysch. Och överallt kuddar.

Likheterna med dotcomeran är fler. Ett företag som Twitter, vars tjänst webbfolket verkar fullständigt besatta av, har inga intäkter och tjänar inga pengar. Facebooks kassaflöde gick för första gången plus i september, ändå värderas företaget till tio miljarder dollar.

Men en viktig skillnad är denna: Ingen handlade på Boo.com. Facebook har 350 miljoner användare.

Hajpen lockar förstås entreprenörsaspiranter som krystar fram webbtjänster med en exit som enda mål. De riktiga succéerna byggs inte så. De löser ett problem eller skapar ett behov, och gör det med kärleken till nätet och den nya tekniken i förgrunden. Det är därför Jack Dorsey, som uppfann Twitter, redan satsar på ett nytt koncept och utmanar betalningsmarknaden med sitt geniala Square.

Ett besök på Le Web lämnar en alltså med en smak av en barnslig entusiasm, som till en början får en att rygga tillbaka av dotcomavsmak, men som efterhand övergår till en söt smak av substans. Det smakar äkta den här gången.