I kommuner och friskolor satsas enligt principen en elev, en dator. Kommunstyrelser och skolledningar har insett att skolan, i likhet med resten av samhället, måste dra nytta av de enorma möjligheter som informationstekniken för med sig. Vackert så. Risken är bara att kommunstyrelser och skolledningar anser att uppdraget är slutfört när elever och lärare har fått datorer.

Persondatorer och internet används fortfarande bara för kunskapsinhämtning, presentation och kommunikation, sällan som fullödiga verktyg i undervisning och pedagogik. Det är dags att använda informationstekniken fullt ut.

Det är lätt att föreställa sig de pedagogiska framstegen om visualiseringstekniken i dataspel, simulatorer och filmproduktion användes i läromedel. Hur oändligt mycket mer lustfyllt och spännande skulle inte lektioner i språk, historia, matematik och fysik bli?

Om utvecklingen ska ta fart krävs två ting:

• En marknad för digitala läromedel måste uppstå. Så länge skolorna fortsätter att uteslutande köpa böcker för sina läromedelsanslag händer ingenting.

• Lärarna måste anamma informationstekniken. Kommunstyrelser och skolledningar kan köpa hur mycket utrustning och program som helst. Så länge lärarna inte använder dem i undervisningen händer ingenting.

Det är lätt att lägga ansvaret för utvecklingen i knät på skolledningar och politiker, it-branschens aktörer har också ett ansvar. Det är bara de som kan tillhandahålla produkter och tjänster som fungerar för skolorna – både pedagogiskt, praktiskt och ekonomiskt.