Någonstans på väg till 10-talet gick vi igenom ett fasskifte där det mobila blev det normala.

I en undersökning som Motorola nyligen publicerade om européers mobilanvändning framgick att användare i dag i stället kan skiljas åt på en mycket enklare punkt: de som har access och de som inte har det.

Förväntningarna på accessen varierar inte särskilt mycket med vilken apparat som används – i Storbritannien tittar lika många på video i telefonen som på datorn, enligt undersökningen.

Video tittar vi på när vi vill, inte för att vi råkar ha en stor skärm eller fast lina.

Skiljelinjen blir en annan: antingen kan vi ta del av infosfären eller så är vi utestängda.

Vilken manick vi använder styr inte användningen särskilt starkt. Att den är mobil är om möjligt ännu mindre intressant.

Intressant nog visade undersökningen också att det inte finns något som är så frustrerande som att tappa kontakten. När vi inte längre kommer åt mejl, telefoni eller våra lagrade informationsmängder drabbas vi av en känsla av utestängdhet.

Den här utestängdheten påminner om social utfrysning.

I dag är access en fråga om att kunna ta del i samhället, att vara en social varelse.

Alla idéer om att stänga av internetanvändare blir plötsligt lika primitiva som de ”osynlighetsstraff” som observerats i vissa stamkulturer: när en stammedlem gjort något misshagligt låtsas alla andra att de inte ser honom eller henne – och det är liktydigt med att dö.

Användare är inte uppkopplade längre, de är inkopplade i den sociala sfären. Och det är inte – myterna till trots – ett stressmoment.

I EU uppger 59 procent att de känner sig fridfulla när de är inkopplade.

Bara 23 procent uppger att de känner sig fridfulla när de är urkopplade.

Stressen över att vara tillgänglig är bara en tredjedel av den stress som upplevs av den som inte kan ta del i nätsamtalet.

Vad blir slutsatsen av det här? Vi skulle kunna vara hårda och säga att för forskningen innebär det att all forskning som fokuserar på mobiliteten i sig är meningslös.

Vi kunde lika gärna försöka säga något klokt om användningen av tjänster och teknik genom att fokusera på om en person sitter eller står.

Att ägna sig åt att försöka slå fast sanningar om ”mobil” användning är litet som att slå fast sanningar som ”stående” eller ”sittande” användning av teknik eller tjänster.

Men det här inser förstås forskningen. I professor Kristina Hööks intressanta projektportfölj på Mobile Life-centret kan man också se hur just mobiliteten har bleknat bort.

I stället handlar det om allestädes närvarande spel, kroppen och interaktionen med tekniken.

Om mobilitet nämns är det i förbigående.

Det vore kanske intressant att fundera på vad det är som fortfarande kan skapa en kontrast mot det ständigt inkopplade livet.

Vad skulle ett Stationary Life-center ägna sig åt?