Hans gevär är tänkt att skjuta rfid-kretsar med gps direkt in i kroppen på flyende människor, och jag tror att Boeskov var mer rädd att folk skulle tycka att det var en bra uppfinning än att de skulle tycka att det var en dålig idé.

Rfid står för radio frequency identification, och är den teknik som lovar storskalig styckvis märkning av varor med möjlighet att fjärravläsa dem, även inuti förpackningar, lådor och kroppar. Systemet består i sin enklaste form av en liten radiokrets, en transponder, som aktiveras av en inkommande radiosignal från en läsare.

Av själva radiosignalen får transponderkretsen tillräckligt mycket energi för att starta upp och skicka tillbaka data, oftast bara ett id-nummer, men rfid-kretsar kan vara mycket mer avancerade än så, till exempel göra beräkningar och skicka tillbaka ett resultat av det.

Men även om små rfid-kretsar med gps inte är någon realitet idag, finns det redan nu transpondrar runt om i samhället, oftast utan varje form av kryptering. Och den teknik som används säljs till var och en som vill köpa den.

Det är nästan omöjligt att hitta något skrivet om rfid som inte är känslomässigt laddat, starkt för eller starkt emot.

Boken "Spychips" av Katherine Albrecht och Liz McIntyre är förstås, som namnet visar, en maning till kamp mot det alltmer övervakade samhälle som ett utbrett bruk av rfid kan ta oss in i. Den dag entréportalen i affärerna läser av vad vi har för underkläder eller klocka redan när vi kommer in i affären, kan expediterna snabbt skapa en kundprofil av oss och ge oss personaliserad service.

Argumentationen i boken är rätt slängig, men upplägget och metoden är intressant. För att undkomma de rena spekulationerna om hur framtiden skulle kunna te sig har författarna utgått från hur företagen i rfid-branschen själva målar upp framtiden. Dels genom broschyrer och marknadsföringsmaterial, men framför allt genom publicerade patent.

Patenten, från ledande företag som IBM målar upp en minst sagt diskutabel människosyn, där människor behandlas som boskapshjordar, som föses fram och tillbaka och övervakas under tiden.

Samtidigt ger boken många exempel på hur storskaliga personliga data redan idag används på ett felaktigt sätt.

När man läser boken, blir det svårt att tro att vi inte kommer att se växande problem med integritetskränkningar genom den här tekniken. Åtminstone om vi håller fast vid dagens syn på vad integritet är. Vill man ha en mer nyanserad bild både av möjligheterna och av farorna med rfid kan man titta i Garfinkels och Rosenbergs heltäckande samlingsvolym. Där har man i alla fall fått förespråkare och motståndare att acceptera att finnas med i samma bok, även om de mest håller sig i sina respektive kapitel.

Det alla verkar överens om i alla fall är att införandet av styckmärkning av varor med rfid kommer att skapa mycket mer information om hela försörjningskedjan än vad som finns idag.

Om det visar sig att vi inte kan ha förtroende för systemförvaltarna, vad gör vi då? Ska vi skapa system som ingen människa har tillgång till? Nej, den vägen vill jag inte att vi ska behöva gå – att sätta igång maskineriet och sen bara låta det köra på sina egna villkor. Nej tack.

AV: Simon Winter