Utvecklingen av lätta datorer har pågått länge. Som chef för IDGs testlabb för 20 år sedan minns jag en strid ström av små maskiner som passerade revy. Jag tog med mig alla på tågresor eller flygresor och köpte ett antal. De som inte gick att sälja vidare samlar numera damm i källarförrådet hemma.

Skillnaden mellan i dag och för 20 år sedan, eller fem år sedan för den delen, är att dagens smådatorer är mycket mer användbara.

Det går att utföra arbete med dem på ett helt annat sätt än det gick med nittiotalets enkilosinnovationer.

Jag ser de relativt traditionellt utformade minibärbara, så kallade netbooks, på drygt ett kilo som kronan på verket i smådatorernas värld. De kombinerar portabilitet med välkända applikationer, hyfsad ergonomi, drägliga batterilivslängder och tämligen vettiga priser. Kort sagt en lätt pc att stoppa ner i ryggsäcken eller attachéväskan.

Men det är inte alla som är journalister och behöver skriva mycket på resande fot. För den som mest behöver läsa är naturligtvis en pekdator i stil med Apples Ipad intressant.

Det jag hoppas mest på är en evolutionär utveckling, snarare än en revolution. En något tunnare, något lättare och något billigare minibärbar vore perfekt. 0,8 kilo för 1 500 kronor låter rimligt.

Det spelar ingen roll vad det sitter för processor i den och en niotumsskärm duger bra. Jag kör gärna någon obskyr Linuxvariant bara Openoffice finns tillgängligt. Inte så att jag har något emot Microsofts Windows och Office, men varför betala för något man kan få gratis och som kräver mindre av hårdvaran?

Det finns ingen motsättning till att allt fler vill ha något större och något dyrare maskiner. Det finns plats för båda typerna och för fler därtill.