Genom att stoppa slöseriet kan företag i stället fortsätta utveckla systemen allteftersom verksamheten utvecklas. Resultatet blir en bättre och mer uppdaterad produkt som också sparar pengar åt företagen eftersom risken att projektet havererar minskar.

I dag köper företag och myndigheter oftast utvecklingsprojekt som ska resultera i en färdig produkt. Systemutvecklare får en klumpsumma och ska slutgiltigt lösa ett problem åt företaget.

Efter att systemet lanserats lämnar utvecklingsteamet över till ett förvaltningsteam, som oftast utgörs av helt andra personer. De saknar resurser och kompetens att hantera de krav på vidareutveckling som oundvikligen uppstår så fort ett nytt system startas.

Det system som började utvecklas för flera år sedan känns sällan fräscht när det slutligen lanseras. Det är bättre att sätta igång systemet så fort det bara går, kanske redan före alla snygga detaljer och funktioner som vore bra att ha är färdigutvecklade.

Då kan företaget ge feedback på vad de måste ha medan utvecklarna är kvar och kan ta hand om det. I dagsläget får i stället dyra konsulter rycka ut och täcka upp för det som inte räknats in i projektet.

Agila metoder har ofta lyfts fram som en lösning på problemet, men min erfarenhet är att det hittills inte använts så att det gjort någon stor skillnad.

Även om produkten har utvecklats stegvis har den inte lanserats i stor skala förrän utvecklingsprojektet har avslutats.

Därför har det heller inte kommit någon återkoppling från praktisk, storskalig användning av systemet, vilket innebär att problem som kunde hittats tidigare i stället dyker upp efter lanseringen.

Lösningen är att våga se systemutveckling som ett kontinuerligt arbete för att ha ett system som ständigt möter verksamhetens krav. Därför ska den största budgeten läggas på förvaltningen av systemet.

Utvecklingsprojekten ska däremot ha mindre pengar. På så sätt går det att få bättre system – som dessutom har större chans att lanseras i tid och enligt budget.