Lars Aronsson är 37 år och konstaterar att han nog inte vet vad han ska göra med resten av sitt liv. Ja, inte ens med den närmaste framtiden. Det har blivit långt mellan de konsultuppdrag som droppade in bara för ett eller två år sedan.

Fakstisk ser han en smula förvånad ut, som om han inte funderat över sin situation förrän i år. Han vet ju mycket väl vad som hänt med internet och dess hauss, han såg den inifrån under en tid hos Spray. Men han har kanske varit så upptagen av de egna projekten att han inte haft tid att planera framtiden.

Lysator som hem
– Jag började läsa datateknik i Linköping 1985. Som första generationen akademiker i en arbetafamilj kände jag mig vilsen, och också en smula omtumlad av kontrasten mellan gymnasiet och universitetet. Jag läste alla kurser men fick ett fotfäste först när jag hittade dataföreningen Lysator och via datorerna där också internet, berättar Lars Aronsson.

Han beskriver dåtidens internet som en stabil miljö med ftp, mail och telnet som hörnstenar, en värld som verkade färdigutvecklad.

– Vi skrev C-program för Unix, spelade Mud och sedan gjorde jag lumpen ett år.

Runeberg efter Gutenberg
I början av 1992 dök tanken upp på att publicera äldre material i stor skala på internet.

– Givietvis var det internationella Project Gutenberg en inspirationskälla, men jag valde en annan modell, och Projekt Runeberg blev en egen sajt. Gutenberg är bara en ftp-meny medan Runeberg visar de faktiska texterna ocr-lästa och med tiden också i form av skannade sidor i faksimil. Alltså mer ett bibliotek än bara en katalog, förklarar han.

De första texterna, en del av Fänrik Ståls Sägner, nordiska ordlistor och Bibeln från 1917, lades ut till Lucia 1992. Det var fyra månader innan den första webbläsaren Mosaic kom ut.

Frivilliga räcker inte
Detta att lägga upp skannade sidor var ett svar på kritik från litteraturforskare av den typ som vill kunna jämföra tappade kommatecken från en upplaga till en annan. Nu fick de både en bild av originalsidan och i många fall även en ocr-tolkad text.

– Jag fick idén att lägga ut bilder av sidor från Biografiskt Handlexikon från ett jobb jag hade på Doceye. Vi ocr-läste tipskuponger, vilket var busenkelt tills vi kom till namn och adress. Då nöjde vi oss med en bild av det handskrivna som sedan skevs ut på postgiroblanketten.

I dag har projektet 96 000 skannade sidor, varav 37 000 kommer från Nordisk Familjebok.

Tio band av uppslagsverkets klassiska "uggleupplaga" återstår liksom indexering och ocr-tolkning. Arbetstakten är ojämn.

– Projektet är aktivt bara i de stunder någon sätter sig vid en skanner. Indexeringen och korrekturläsningen är manuellt arbete som kräver frivilliga, säger Lars Aronsson som i januari vände sig till svenska bibliotekarier med en vädjan om sponsring eller förslag på andra sätt att samarbeta.

– Biblioteken lägger ner pengar på e-böcker som de lånar ut. Våra böcker är gratis men vi får inga biblioteksbidrag.

Elektrosmog utan drag
Efter att ha gjort den äldre litteraturen (åtminstone delvis) tillgänglig på internet såg Lars Aronsson den trådlösa tekniken som ett medel att göra internet tillgängligt överallt. Resultatet blev hobbyföreningen Elektrosmog med en diskussionslista och så småningom också en rad accessområden runtom i landet, några helt privata, några offentliga och några kommersiella.

Men någon folkrörelse blev det inte. Vid sidan av Telias Homerun och ytterligare några mycket små projekt har utbyggnaden av wlan mest skett inom företagens väggar.

– Det blev något att berätta om, en rad i min CV, men väldigt lite av det som var tänkt att det skulle bli, säger han lakoniskt.

Elektrosmogs medlemmar redovisar sina erfarenheter på elektrosmog.nu, en webbsida som är byggd med wikiteknik, och den hänger ihop med den stora wikisajten susning.nu – som givetvis dragits i gång av Lars Aronsson.

Wiki innebär att varje besökare kan ändra på innehållet och lägga till nytt. Den ursprungliga idén med förebilden Wikipedia var att skapa en universell encyklopedi där alla kunde bidra med kunskap. Lars Aronsson har med typisk anspråkslöshet lagt ribban lite lägre:

– Jag kan ju inte lova att du får veta allting men i bästa fall kan du få ett tips, en susning om något ämne. Därav namnet. Sajten är förvånansvärt stabil och klottret är minimalt. Förmodligen finns det fler självutnämnda poliser än klottrare, i varje fall i de här kretsarna, säger han.

Susning kom till som ett experiment. Han ville se vad som hände, och länkarna blev fler och fler och växte över till nya sidor

På nytt hade han dragit i gång ett projekt som också det har en klang av de ursprungliga internetvisionerna om ett nät för alla. Den här gången till och med skapad av alla.

Nu återstår bara att hitta en framtid för Lars Aronsson själv. Än måste det väl finnas behov av en Uini/Linuxpionjär med visioner.

Läs mer på Aronssons webbplats.