Men vi tar mycket sällan hänsyn till nackdelarna med en webbtillämpning.

Html är i grunden avsett för en rent passiv presentation av dokument. Ett traditionellt användargränssnitt som exekveras på användarens maskin lämpar sig bättre för en tillämpning med en hög grad av interaktivitet.

Användargränssnittsdesignern har en mycket större verktygslåda och har därmed möjlighet att göra en bättre design. Responsiviteten blir helt annorlunda, som om sirapen under knapparna tvättades bort.

Och skillnaden är inte liten, det är en skillnad i magnitud. Det känner vi alla till.

Vi borde använda oss fullt ut av det spektrum av tekniker vi har till buds. Rätt uppfatta svagheter och styrkor med de till buds stående teknikerna innan vi väljer. Med användbarheten som tyngsta inparameter.

Tunna klienter bör användas där kravet på interaktivitet är lägre och kravet på spridning är högre. Det gäller tillämpningar där användaren endast löser enklare uppgifter eller söker och läser information utan att manipulera den i någon högre grad. Eller där användningen begränsas till en kortare tid per dag.

Feta klienter är lämpliga för tillämpningar med högre krav på interaktion. Där har vi tillämpningar som användaren använder hela dagen som sitt huvudsakliga arbetsverktyg, till exempel i kundtjänst eller annan operativ verksamhet. Beteckningarna "rich clients" och "far reaching clients" säger mera om användningsområdet för respektive teknik.

I dag bygger vi användargränssnitt till våra användare som vi aldrig skulle drömma om att använda själva. Våra egna huvudsakliga arbetsverktyg, utvecklingsverktyg, ritverktyg och officepaket, är självklart inga webbtillämpningar.

Men de människor vi bygger åt, som ofta tillbringar hela dagarna i ett och samma användargränssnitt, plågas av en nivå på användbarhet som vi med avsikt har gjort till en skugga av vad den kunde vara. Allt för att vi ska slippa undan att hantera distribution.

Eller för att ledningen trodde att en webbtillämpning var coolare än en som tjänar användaren på bästa sätt. Och då sa ingen av oss emot.

Peter Tallungs, Kentor