”Först efter flera timmar larmades polisen” skrev Aftonbladet. Den unge mannen påstods ha hetsats in i döden av anonyma personer på nätet.

Nätets minne är långt och vi kan själva gräva bakom rubrikerna.

Klockan 11:51 startar en helt ny användare en tråd på Flashback där han säger att han bestämt sig för att ta livet av sig och att han skall sända det hela via webcam.

Efter tio minuter har två personer svarat. En önskar ”lycka till” och en skriver att ”Så illa kan det fan inte vara... När allt är som värst kan det bara bli bättre..”.

Någon cyniker utmanar genom att skriva att killen nog är för feg. Några avråder på olika vis.

Det är bara tolv personer som alls kommenterat när han plötsligt, klockan 13:06, meddelar: ”Börjar känna att jag håller på och ändra mig om jag vill ta livet av mig, så jag får skynda på mig lite…”

Han lägger ut ip-adress och tittarinstruktioner.

13:13 skriver han ”alright lets do it” och lägger en snara runt halsen. Efter tre minuter börjar förfärade tittare inse att de faktiskt har sett en ung man strypa sig till döds.

Många vill tro att det är spelat men kameran fortsätter visa en livlös kropp.

SOS Alarm fick snart samtal från hela landet. Ip-adressen fanns ju angiven och enligt lag måste en internetoperatör bistå polisen om det krävs för ”efterforskning eller identifiering vid olyckor eller dödsfall”.

Anhöriga hann dock före med att ge lägenhetsadressen sedan han postat en avskedsnot på Facebook.

Klockan 14:05 kunde tittare se hur räddningsteam stormade in. Alldeles för sent, förstås.

Vi var en ung kvartett som sommaren 1984 bilade runt Ungern. Livet var skönt.

Kort därefter blev en av tjejerna deprimerad. Problem med kärlek och bostad, vem vet egentligen? Hon försvann.

Min pojkvän hittade henne dinglande i sin halsduk. Smärtan och frågorna var samma som nu.

På nätet finns folk som säger sig ha druckit frätande vätskor eller ätit giftiga svampar för att se hur andra reagerar. En del vill syna trollen genom cyniska kommentarer.

Driver sådana ord på labila människor? Jag vet inte.

En skillnad är dock att på den gamla tiden kunde det gå dagar utan upptäckt. Nu tog det en timme. Då agerade man i sin ensamhet. På nätet fanns anonyma medmänniskor som försökte stödja.

Familjen gick ut med namn och bild och ville inte att någon skulle känna skuld.

En 34 sidors livshistoria dök upp – med godkännande: ”Programmering har visat sig vara Marcus grej. I det ämnet har han betyget MVG”.

Han hade diagnosen ”högfungerande autist”. Kanske gav nätet och tekniken honom rentav en extra livsgnista.

Sändningen hade han ordnat genom att en webbcam dumpade bilder till en ftp-server. Han ströp sig med en nätverkskabel.

Jag rekommenderar inte att man letar upp bildserien som klippts till en film. Döden är inte alls glamorös men berör.

Dagen efter handlade de åtta hetaste trådarna på Flashback om fallet. Tuttar kom nia.