Det har länge varit känt att så kallade whistleblowers, folk som slår larm om missförhållanden, löper stor risk för repressalier.

Då är det inte bara efterräkningar från den man tipsade om, utan lika mycket från omgivningen. Ingen tycks gilla den där lilla skitungen som sa att kejsaren var naken.

Jag tycker nog att det är den sidan av det hela vi borde diskutera nu. Nu vet vi att internet har förenklat processerna vid avslöjanden och vi behöver inte prata så mycket om det.

I stället bör vi rannsaka oss själva och fundera över varför vi reagerar så starkt när någon berättar hur det är. Alltså varför vi vänder oss mot den som berättar i stället för att reagera på det som avslöjats.

Ta skolan och mobbning som ett exempel.

När det i början av årtusendet började dyka upp funderingar kring mobbning på nätet blev reaktionerna ytterst märkliga.

Man fokuserade nämligen på mediet, eller budbäraren om man så vill. Lunarstorm skulle blockeras från landets skolor eftersom det förekom så mycket mobbning där.

Läs den meningen igen och fundera en stund. Hur i hela friden tänkte man där?

Det finns inte en chans att landets lärare och rektorer inte känner till att mobbning förekommer dagligen i skolans korridorer.

Det finns inte heller en chans att de ansvariga i skolan har missat att vi inte på något sätt kommit till rätta med problemet mobbning.

Så varför slå ner så hårt på det medium som lät oss få syn på mobbningen?

Man skulle kunna försvara skolans reaktion med att man trodde att mobbningen ökade eller blev värre på nätet, men det är en rätt lam efterkonstruktion.

Så här i efterhand är det tydligt att det var en reaktion som i likhet med reaktionen på whistleblowing vill tysta den som sagt sanningen.

Jag vet inte om jag tycker att det är lämpligt att vuxna förhåller sig så till barn, framför allt inte till barn som far illa. Skolan borde från början ha välkomnat den här öppenheten och använt den för att slåss mot mobbningen.

Som en läckande, stinkande septitank ligger sådant som vi inte vill känna till strax under ytan och hotar att avslöja sitt innehåll.

Att vi inte låtsas se det som ligger och bubblar är inget nytt, det har alltid varit så att vi inte vill veta att elände finns.

Alla hjälper till att dölja sanningen. Även offer, förstås. Det är ju inte så att offer vill att det onda ska ha inträffat, så vi kan inte begära att den som är utsatt ska vara den som slår larm om missförhållanden.

I stället är det vi som står utanför en konflikt som måste se nyktert och vuxet på saken och ingripa på den förfördelades sida.

Inte som nu, att majoriteten av oss ställer upp på förövarens sida – eller spelar lite neutrala: ”ja men man måste väl inte tvätta sin byk offentligt”.

Jo, det måste man ibland. Ibland är det den absolut säkraste plats man kan vara på – att ställa sig under en gatlykta, bland massor med andra människor och blåsa hårt i en visselpipa.