Med skrivbordet menas det som syns på bildskärmen – operativsystemets användargränssnitt med ikoner och fönster.

Normalt har det en direkt koppling till det som finns inuti din dator. Allt som händer på skrivbordet motsvaras av att det passerar ettor och nollor genom processorn på din dator.

Hur kan man virtualisera det?

Virtualisering är ett slags skuggteater. När man virtualiserar en server ersätter man en fysisk server med hårddisk och processor med ett program som beter sig som en fysisk server.

Vad ska det vara bra för, kan man undra. Det behövs ju ändå en fysisk server att köra den virtuella servern på. Arrangemanget medför en viss försämring av prestanda. Fördelen är att man kan utnyttja serverparken mer effektivt. Det kanske räcker med 40 fysiska servrar för att köra 100 virtuella servrar.

När man virtualiserar skrivbordet trollar man bort program och operativsystem på din persondator. Din dator blir märkvärdigt tyst, men allt verkar fungera som normalt. Förklaringen är att (nästan) allt arbete sker på en server någonstans.

Din dator har i praktiken blivit vad som förr kallades för en dum terminal.

Nu finns det många sätt att förklara begreppet virtuellt skrivbord, mer eller mindre extrema. I den mest renodlade formen har datorns skrivbord – det som visas på bildskärmen – ersatts med en klickbar bild. Den bilden har ingen koppling till innanmätet på din dator, förutom vad som behövs för att den ska kunna kommunicera med nätverket. Det virtuella skrivbordet måste också kunna ta emot knapptryckningar och musklick, men det är allt.

Vad ska detta vara bra för?

Det finns flera skäl att införa virtuella skrivbord:

• Flyttbarhet. En användare kan köra sitt virtuella skrivbord på vilken dator som helst. Det kan vara en stationär dator, en bärbar dator, en platta eller en mobiltelefon. Linux, Mac eller Windows spelar ingen roll.

Gamla och orkeslösa datorer kan också användas. Gamla operativsystem och långsamma processorer är problem som kan lösas.

Allt datorn behöver kunna göra är att visa en klickbar bild.

• Säkerhet. Ett virtuellt skrivbord behöver inte lämna några spår på värddatorn. Det lånar bara processorcykler. En kvarglömd dator på ett hotellrum innehåller därför inget av intresse.

Virusskydd och annat skydd mot intrång är enklare att administrera eftersom allt sker centralt. Usb-pinnar, cd-brännare, mikrofoner och kameror kan göras oåtkomliga.

• Enklare administration. Virtuella skrivbord innebär inte nödvändigtvis att alla användare är låsta till exakt samma skrivbord. Man kan göra så, men det är inte nödvändigt.

I princip kan en användare med virtuellt skrivbord ha samma frihet att installera program som en användare med en vanlig persondator. Men underhåll, uppdateringar och licenskontroll blir enklare att sköta.

En konsekvens av arrangemanget är att många användare kan dela på samma exemplar av ett program.

Det finns naturligtvis också nackdelar. I princip ska varenda knapptryckning gå från persondatorn till servern, och sedan tillbaka. Ett långsamt internet kan bli irriterande, ett avbrott på internet innebär att man inte har någon dator.

Och även om inget känsligt material sparas på datorns hårddisk finns risken för avlyssning under arbetspasset.

Virtuella applikationer, eller tunna applikationer, finns också. Det är ett arrangemang där du bara kör programmets grafiska användargränssnitt på din egen dator.

Allt du laddar ner är en fil på några hundra kilobyte. Själva programmet körs på en server.

Det systemet har ungefär samma fördelar som det virtuella skrivbordet, men det har också en brist. Om du kör flera tunna applikationer samtidigt så kan de inte prata med varandra. Ett tunt e-postprogram kan inte hämta adresser från ett tunt adressprogram. De är isolerade från varandra, även om de körs på samma dator.

Det virtuella skrivbordet löser det problemet. Det har samma funktioner som ett vanligt skrivbord, även om det körs på en server.

Isoleringen från värddatorn genomförs genom att det virtuella skrivbordet innehåller tillräckligt mycket kod för att kunna starta sig själv och inleda en kommunikationssession via nätverket med sin server.

Det påminner alltså om de operativsystem som körs från en usb-pinne.

Skillnaden är att när det virtuella skrivbordet har kommit i gång så körs både program och operativsystem på en server långt borta. Den lokala datorn används bara för att visa bilder.

Skilj mellan det virtuella skrivbordet och webbaserade operativsystem.

Det finns många program som körs i webbläsare, och det finns också hela operativsystem som körs i webbläsare. Men de programmen förutsätter att man också kör en vanlig webbläsare och ett vanligt operativsystem.

Webbaserade operativsystem kan vara en bra lösning för enskilda användare som vill kunna öppna sitt skrivbord från vilken dator som helst.

För en större organisation som vill ha administrativa och säkerhetsmässiga fördelar är virtuella skrivbord värt att titta på.