Det tog inte många timmar efter att demonstranterna fyllt Kairos gator innan det folkliga upproret fick heta Twitterrevolution hos tyckare både i Sverige och utomlands. Det är tredje gången epitetet används, efter protesterna i Iran 2009 och upproret i Tunisien för drygt två veckor sedan. Så stor är längtan efter att se internet som katalysator, redskapet med vilket folket stormar bastiljer och avsätter despoter.

Tekniken är förstås inte oviktig. Att Egyptens regering tog det exempellösa beslutet att stänga tillgången till internet visar på teknikens tyngd – men reaktionerna säger mycket om hur vi kommit att se på den.

Nedsläckningen av nätet blev den första stora nyheten från Egypten, som om det var först då vi insåg allvaret i det som hände på gatorna. För det är förstås på gatorna som revolutioner sker, även i den digitala tidsåldern. Har vi glömt att det går utmärkt att göra revolution utan Twitter och Facebook? Folkmassor, slagord, konfrontationer med polis, stridsvagnar, blod och tårar. Det är sådant som sätter press på despoter.

Nedsläckningen visar samtidigt vilket kraftfullt verktyg de digitala kommunikationskanalerna är för despoter som vill utöva kontroll eller skapa kaos. Något som debattören Evgeny Morozov varnar för i sin färska bok The Net Delusion – ett lästips för alla som funderar kring teknikens roll i auktoritära regimer.

Den romantiska synen på internet och modern kommunikationsteknik som många av oss har tror jag inte har så mycket med demokratibyggande att göra.

Det handlar om delaktighet. Vi som inte är på gatorna kan ändå känna oss som revolutionärer och diskutera med våra kamrater – självklart med ena ögat på gammelmediet Al Jazeeras storartade rapportering från Kairo, Suez och Alexandria.

Som komikern Jon Stewart kommenterade i amerikanska The Daily Show i förra veckan:

”Om två tal och en social mediesajt är allt som krävs för att sprida demokrati, varför invaderade vi Irak? Varför inte bara puffa dem?”