Jag vann en julbock en gång. En anorektisk julbock. Småländskt snål på halm. Jag fick den som pris för att ha varit höstens bästa säljare av orientmattor på Ikea Kållered utanför Göteborg.

Jag skidade också några varv på elljusspåret klockan 01 en natt mellan fredag och lördag och hjälpte Ikea till en hyfsad plats i en 24-timmarsstafett.

När jag blev anställd drillades vi i de visdomsord som fanns i En möbelhandlares testamente, och jag fick full pott på det skriftliga testet. Ingvar och hans historia var levande och som Ikeaner var vi stolta över att göra livet bättre för folkflertalet. Lagandan var stor.

Jag läste administrativ databehandling på Göteborgs universitet och drygade ut studielånet med jobb på kvällar, helger och lov.

Varuhuschefen ansåg att det nog fanns plats på Ikeas expanderande dataavdelning:

”Vi är ovanliga eftersom vi äger alla datorer och gör allt internt”. Med datorer avsågs stordatorer. Jag kodade Cobol som en gud.

Enligt Ikeas cio består nu it-avdelningen av 1 356 möbelhandlare. Själv jobbar han ”vid fronten” en vecka varje år: lastar pallar och hjälper folk välja rätt säng för att inte glömma vad allt går ut på.

Jag var alltså Ikean i slutet av 70-talet. Vanliga civilingenjörer och chefer betalade 85 procent av lönen i marginalskatt. Astrid Lindgren 102 procent. Löntagarfonder hotade rasera hela livsverk.

Vi anställda tyckte att Ingvar Kamprad gjorde rätt som flyttade till Schweiz. Han sa senare att han snålat hela livet utom en gång: när han skulle säkra Ikeas framtid. Världens främsta bolagskonsulter fick kosta.

Som trogen läsare av The Economist känner jag igen storyn i Uppdrag Granskning. De skrev den 2006. Skatt, ja, ja.

Men man tog upp briljansen hos en grundare med en vision. Att lyckas självfinansiera ett företag av Ikeas storlek och hålla det borta från börsen och en halvparasitär finansbransch är närmast unikt.

Ikea kan inte köpas upp i någon budstrid. Arvtagare kan inte bråka och stycka bolaget. Stiftelser äger och kontrollerar Ikea.

Ingen äger en stiftelse. Vi vet att du är och förblir vad du var.

Nej, ni granskare, här får ni ett tips. Licensindustrier som musik och film anser sig så viktiga att de kräver lagar om mellanhandsansvar.

Internetoperatörer ska övervaka vanligt folk.

Förlåt, jag menar pirater! Som U2-bossen Bono sa: ”Kan Kina övervaka nätet så kan väl vi”.

Samtidigt är de ett skattefrälse. ”Rättigheter” är inte bundna till en plats. Mångmiljardföretaget Rolling Stones kontrolleras av två holländska stiftelser.

Bono reser runt för att få skattebetalare i väst att skriva av skulder som afrikanska härskare dragit på sina länder – inte sällan för att köpa slott i Europa.

Själv då? När Irland avskaffade nollbeskattning av royalties flyttade U2 rättigheterna. Till Holland.

Hans rika One Campaign visade sig dela ut pengar som skulle räckt till en julbock.

Av modell Gävle, inte Älmhult, men ändå.

Buss på!