En Större skrikörn vid namn Tönn fick en skara följare häromåret. Flyttfågelforskare i Estland hade gps-taggat örnen.

Man kunde följa på webben och se hur Tönn sov i Genève på väg till vinterkvarteren i sydöstra Spanien.

Ett val han delar med nordiska pensionärer. En del håller dock till på Cypern. Som frilans är det fint att dra iväg till de stavgåendes soliga tillhåll mitt i vintern.

Från hotellfönstret ser jag ett par måsar i hamnen. Hundra meter är för långt för att artbestämma med handjagaren (handkikare i motsats till tubkikare). Jag knäpper några bilder med min lilla allt-i-ett superzoomkamera.

På min bärbara dator förstorar jag upp. Milda makter! Jag checkar av samtliga kännetecken för rödnäbbad trut.

På 1970-talet fanns det 1 000 par kvar i hela världen. Den har ökat i antal men är fortfarande fin för kryssarna. Om nu skärmbestämning räknas.

Som ung fältbiolog släpade jag runt kilovis av glas och metall i ett halvmeterlångt teleobjektiv. Man knäppte i blindo. Två veckor efter resan fick man tillbaks diorna från kemilabbet. Man var glad för någon fullträff bland raden av missar.

Mitt digitala underverk väger 367 gram. Kanske 4 000 kronor, precis som min kamera med ”piratobjektiv” på 1970-talet, vilket då nog var en månads fejande i sommarlovets städpatrull på lasarettet.

För säkerhets skull bloggade jag ut trutbilden och bad ett gäng ärrade skådare konfirmera. Ingen teknik slår de duktigaste fältornitologerna. Men de använder den gärna.

Club300, hårdkryssarnas förening, var tidiga med personsökare. Rariteter larmades ut i koder som var mer avancerade än Twittrarnas försök att krympa texter.

Innan skivindustrin förstod sig på mp3 spelade skådare upp läten med minidisc- eller mp3-spelare för att provocera fram reaktioner från någon art som skulkar, gömmer sig i ogenomtränglig vegetation.

I Patagonien fick vår guide en nyfiken rall att spatsera ut ur vassen. Givetvis finns anekdoter om hur två skådargrupper står på var sida av ett oländigt område och båda viskar ”Hör ni, han svarar, spela en gång till”.

Artportalen är en plats för crowdsourcade iakttagelser. När alla knappar in vad de själva sett blir resultatet en maffig totalbild. Men crowdsourcing har populationsforskare använt före nätet. På 1970-talet var jag frivillig inventerare. Formulären skickade man till en docent på Göteborgs universitet.

Själv är jag fascinerad av människans tekniska framsteg och hur de påverkar allt vi gör, inklusive fågelskådning.

”Tönntekniken” med gps har ett problem: vikten. Man kan ju inte tynga ned en luftburen varelse för mycket.

Med miniatyrisering och solcellsdrift har forskare lyckats gps-tagga myrspovar (vikt mindre än 0,5 kilo) som flyttar 11 000 kilometer från Alaska till Nya Zeeland. Det är stort.

Man fann att de kan göra sträckan i en enda nonstopflight utan mellanlandning. Tio dygn med hastigheten 60 km/h – och det med havsborstmaskar som bränsle. Inget glidande via Genève där inte. Det är faktiskt större. Boeing och Airbus får jobba.