Ingen har väl missat den senaste utsagan från Julian Assange: Att Facebook är den mest avskyvärda spionmaskin som världen skådat.

Han hävdar att stora nätföretag som Google, Yahoo och Facebook är så nedtyngda av krav på utlämning av uppgifter att de har satt upp gränssnitt där amerikansk säkerhetstjänst kan kartlägga jordens befolkning bäst de vill.

Att NSA sparar alla fantasier som utbyts via världens ledande nätverk för sexchattande är ju mer eller mindre allmänt accepterat: MSN går via ett amerikanskt storföretags servrar.

Osannolikt är det inte. Thomas Bodströms utredare krävde redan 2005 att polisen skulle få en gigantisk databas där de kunde knappa in ett visst ip-nummer och direkt se vem som just då tilldelats detta av en isp.

Om det inte gick att ordna i realtid skulle operatörerna ladda upp informationen i nattliga batchar till statliga bergrum.

Det verkar bli Tant Gredelin som genomför det i något lindrigare variant.

Propositionen lär komma snart och ledamöterna förväntas säga ja precis innan de ”går på grönbete” precis som med FRA-lagen.

Vad gäller Facebook var jag sen och motvillig. I perioder har jag haft hyfsat kul men det känns inte roligt längre.

”Jamen om du vill nå en massa bekanta med en inbjudan finns inget bättre sätt tyvärr”, säger en bekant när man funderar på att klippa banden.

Så är det. Ett nästan tomt nätverk där inget händer är ett trist nätverk. Där vill man inte vara.

Medan bra nätverk utövar en magisk dragningskraft på det sociala djuret människan.

Vägen från storbolagskontrollerade centraliserade nätverk blir lång. Eller kort. Snöbollseffekter och ”tipping points” är karaktäristiska för sociala nätverk. Någon som minns Lunarstorm?

Man börjar se en reaktion bland nätnära folk, att ladda upp sina bilder och tankar och kontakter till globala företag känns fel i ryggmärgen.

Det stämmer inte med nätets frigörande potential men har varit oemotståndligt eftersom alternativ inte funnits.

Nu sjuder nätet av initiativ: Ta hand om era data själv och koppla ihop er med andra och gör det med öppen källkod.

Det finns mängder av servrar som vi själva kan sätta upp eller som drivs i mindre skala men som kommunicerar med andra servrar i nätverk enligt vissa protokoll och egna regler för delning.

Christopher Kullenberg hoppas på frigörande självsnickrande i boken Det nätpolitiska manifestet. Vem blir nätets Martin Timell?

Diaspora i stället för Facebook? Mikrobloggar som pratar Ostatus med varandra i stället för Twitter?

XMPP med OTR-kryptering på egenkontrollerade servrar i stället för MSN?

Sparkleshare i stället för Dropbox?

Egenhostad Etherpad i stället för Googledocs?

Var och en kan söka efter öppen källkod-alternativ och upptäcka att det bankas på ketchupflaskor litet överallt.

Vilka pluggar som far ut är svårt att veta.

Påminnelser om spionmaskiner bör påskynda utvecklingen.