Microsoft köper Skype för hiskeliga 8,5 miljarder dollar trots att Skype aldrig gått med vinst. På samma sätt värderas Facebook till 100 miljarder dollar och ett litet skitbolag som Twitter till 8 miljarder trots att bolagen drar in rätt blygsamma intäkter.

Allt det här ska, i stort sett, betalas med banners. Du vet de där blinkande sakerna på olika sajter som stör och irriterar och som du gör allt för att undvika att titta på och för allt i världen inte klickar på.

Facebook må ha en otroligt imponerande mängd användare men med en värdering på 100 miljarder dollar och 660 miljoner användare (registrerade, inte aktiva) är alltså varje användare värd 150 dollar, vilket måste betecknas som mycket med tanke på användarnas enorma spridning, totala brist på fokus och en annonsmiljö som annonsören inte har en aning om hur den ser ut.

Givetvis går det att rikta in banners på användarnas intressen, kön, ålder, senaste inköp eller fan och hans moster, men bolagen måste ändå bygga upp ett case där användarna ska göras intressanta för annonsörer som ska övertalas att annonsera i ett nätverk där användarna egentligen vill prata med sina kompisar – inte ta del av kommersiella budskap.

Eftersom bannnermarknaden ständigt är på nedåtgående medan bolagens värderingar är på ständigt uppåtgående går det inte att dra någon annan slutsats att vi här, tio år efter förra kraschen, håller på och bygger upp dotcombubblan 2.0.

När kraschen väl är här ställer alla frågan: Hur kunde vi tro att banners skulle snurra runt de där löjligt höga värderingarna? Som vanligt är det kanske inte de mest framstående bolagen i uppräkningen ovan som råkar värst ut när bubblan brister.

Det är i stället de tusentals andra bolagen som försöker rida på samma idé om enorma mängder användare eller besökare som ska lockas att köpa titta på eller klicka på banners. Jag är ledsen att tvingas berätta det. Men ni är snart rökta.