Jag vaknade en måndag morgon av att den polske hantverkaren allt mer desperat slamrade med nycklarna. Grannlyan renoveras.

”Har du varit inne här i helgen?”, frågade han förebrående.

Det kunde jag inte neka till. Jag hade nyckel och ville ju se hur arbetet fortskred. Varken hans eller min nyckel kunde nu vridas mer än ett varv. Sedan var det bergstopp.

En polsk hantverkare som går loss med borrhammare på gammalt skitigt kakel och slår ned mellanväggar med slägga borde väl kunna peta upp en gammal dörr.

Jag hämtade därför min enkla verktygslåda, tog upp en rejäl skruvmejsel och högg lite menande med mejseln i luften vid slutblecket medan jag studerade hans min.

Huvudskakningar från honom.

Jag vände på mejseln och måttade med det feta plasthandtaget mot nyckeln.

Han himlade med ögonen och suckade åt datanördens fåniga gester. ”Schlosser! Teuer!” ”Låssmed!” Ja, jag förstod att det skulle bli dyrt.

Eftersom jag hellre blir utskrattad av en hantverkare än skinnad av en låssmed ställde jag nyckeln i vertikalt läge och slog några gånger med handtaget mot dess smala bakkant. Rakt in i låset, som om jag försökte spika in nyckeln.

Testade att vrida. Ingenting hände.

Jag kände ett roat flin bränna i nacken men ignorerade skammen. Grannarna var ju redan vana vid bultandet så jag dängde nu in tre kraftiga slag. BANG, BANG, BANG!

Det ekade i korridoren. Jag vred. Klack! Låset gled upp perfekt.

Lika häpen som hantverkaren fick jag bara ur mig: ”Bumpning. Jag har sett det på internet”.

Egentligen hade jag youtubat mer avancerade saker från hackarkongressen Def Con i Las Vegas där man visat det som låssmeder, poliser och bovar vetat länge: Att vanliga cylinderlås kan ”bumpas upp” med hjälp av en speciellt utformad ”bumpnyckel” och en hammare.

Jag hade fattat principen, att cylinderlås har fjäderbelastade stift vars längd anpassas efter nyckelns form och att bumpandet gör att stiften studsar.

Om man har den rätta nyckeln borde det ju rimligen fungera bättre än med bumpnyckel. Lika bra att hjälpa till med bangandet, alltså.

Goda hackare vill demokratisera kunskap och sätta press på överheter av alla slag.

Därför blir man förfärad när New York Times dataprylveteran David Pogue klagar på dem som visade att Iphone lagrar en omfattande databas över hur man rört sig.

”Jag har inget att dölja”, skrev han, och hävdade att vi borde vara arga först nu:

När forskarna släppt ett program så att alla kan titta själva.

Svenska Assa ignorerade dem som hävdade att deras dubbeldyra säkerhetslås var lättknäckt. De kände till det förstås men förnekade utåt.

Så ”hackarna” lade ut metoden på Youtube.

Med en 20-kronorspryl från järnhandeln kunde man öppna superlåset på några sekunder. Förbättringar tvingades fram.

Själv trodde jag mig ha ”förbättrat” cylinderlåset. Det skramlade så jag hade dragit åt en skruv. Släggmannens uppsyn efter bumpningen gjorde att jag inte ångrade mig.