Jag har vägrat ta av ett festivalarmband från Peace & Love i Borlänge. Det står ARTIST på det. Litet oförtjänt när Bob Dylan och Lykke Li hade likadana. Jag satt i en panel som handlade om näthat. Flashback kom förstås upp när man skulle peka på det värsta.

Någon som ”terjat” på sistone? Jag noterar att en Flashbackare fyllt i Svenska Akademiens webbformulär för att föreslå ordet till Saol, ordlistan. Om du mixar in främmande bilder i din egen, ja då terjar du en bild.

Verbet har använts i detektivarbetet på Flashback runt kultförklarade naturfotografen Terje Hellesø.

Han predikade digital asketism. Gav kurser där han spände ögonen i storögda adepter: förbered och komponera bilden! Tålamod i naturen. Ett klick och bilden sitter. Inga bildserier där man plockar ut guldkorn. Ingen efterbearbetning i Photoshop.

Fast är det möjligt att dag efter dag spotta ur sig ”en gång i livet”-bilder av skygga lodjur på bloggen? Plus en mårdhund långt söder om alla fynd i Sverige? Länsstyrelsen var förbryllad. En bloggande jägare misstänkte att den prisbelönte bluffade.

Crowden på Flashback tog sig an fallet och hade snart löst det: djur från bildbanker monterades in i självtagna landskap.

På kultursidor har manipulationen omnämnts lite putslustigt. Men tragedin är mycket större. Övertygande impressionistiska texter har fått beundrarskaran att växa.

En hel värld har byggts upp där lo efter lo givits namn, där parningar och födslar registrerats, där fotografen gjort det omöjliga: blivit kompis med lodjur och plåtat på en meters avstånd. Gruppen har på bloggen växt till åtta djur utan att någon annan i Mullsjö ens lyckats se en lo i skogen.

Mytomani, javisst, men Flashback ger oss också en djupare förståelse än kvällspressen. Skatteskulder, flytt till en ny trakt för att börja om, kurserna på folkhögskolan för att hålla sig flytande, lodjursprojektet som skulle rädda det hela.

Bland de grävande finns fågelkunniga som upplyser om tranans flyttning, fotokunniga som diskuterar kromatisk aberration, allmänt kluriga som räknar ut vilken exponeringstid som gör en fladdermus knivskarp, datagrafiker som kan jpeg-komprimering, nördar med sittfläsk som går igenom bildbanker.

Ingen tidning kan matcha sådan crowdsourcing i mantimmar och kunskap.

I ett par fall påstår fotografen rentav att uppförstorade slumpmässiga skogsbilder i efterhand visat sig innehålla lodjur.

Terjande nördkomiker kontrar förstås med en tråd där de ”går igenom sina gamla bildarkiv” för att ”råka hitta” lodjur i de mest dråpliga situationer. Varför titta på Filip & Fredrik eller CSI när man kan knäppa på Flashback?

Flashbacks grundare Janne Axelsson träffade jag första gången 1994. Han borde ha ett armband där det står ARTIST. På Dylans nivå.

Vi bör tacka honom för att han höll ut och visade att kommunikationsfrihet vinner. Trots att en del skit också är priset.