I västvärlden utmålas sociala medier ofta som nöjesindustrins förlängda arm, en ungdomsgård 2.0. Facebook, Youtube och Twitter har för länge sedan växt ur tonårsstadiet.

Dessutom är den syriska terroregimen och dess brutala behandling av det protesterande folket en upprörande följetong.

Men nu har Libyens diktator fallit och Tunisien har genomfört sitt första demokratiska val.

Ett grundläggande faktum, som det är lätt att förbise, är att det är tack vare smarttelefoner, sociala medier och modern nätverksteknik som omvärlden över huvud taget har några kunskaper om övergreppen i Syrien.

Annars skulle den övriga världen inte ha någon som helst information, eftersom pressen kontrolleras av regimen.

Frihetskampen i Syrien är ett exempel på hur de sociala medierna spelar allt mer avgörande roller i konflikter.

Lägger man till den höga utbildningsnivån inom it-området i många länder, så skapas en ny maktfaktor som kan verka i demokratins tjänst.

Exemplen är otaliga: bloggare i Kina, jasminrevolutionen i Tunisien och Egypten, och twittrare som med sin rapportering med livet som insats trotsar knarksyndikaten i Mexiko.

När de sociala medierna antar roller som inte ens deras skapare kunde förutse leder det till konflikter.

Så fort sommarens kravaller i London hade tystnat började ett antal politiker tala om regleringar och inskränkningar i rätten att använda sociala medier, till exempel för brottslingar. De tystnade dock snabbt efter en kraftig kritik.

Här måste även politikerna vara tydliga. De sociala mediernas sprängkraft ligger i att de ska vara tillgängliga och öppna för alla och inte styras av utomstående annat än vid direkta brott.

Länder med demokratiska värderingar måste värna yttrandefriheten och rätten att uttrycka åsikter och värderingar. Att detaljstyra sociala medier är att reglera demokratins spelregler.