Är det nåt robust och fast i formen, som är uppsatt på arbetsplatsens vägg med två rejäla skruvar, eller är det en oformlig massa som vi hänger på en krok och hoppas att den ska hålla sig kvar där?

Behöver vi kanske en besiktning där besiktningsmannen tar fram sin lilla mjukvaruslägga och kollar om det har gått röta i mjukvaran, eller måste vi vänja oss vid att ständigt byta ut den?

Datorerna blir ju ändå föråldrade på ett par år, så då räcker det kanske att byta program då också?

Vi har inte ens ett ordentligt språk för att prata om mjukvarans egenskaper. Vi talar om säkerhetshål, och in genom hålen kan det rinna mjukvara och locka med sig annan mjukvara ut. Underligt.

En av anledningarna till att vi inte kan prata om mjukvaran är förstås att vi inte får se hur den ser ut.

De flesta system som vi använder har inte öppen källkod och det är helt enkelt omöjligt för oss att få ett grepp om hur det ser ut inuti.

Det enda vi kan göra är att peta den i magen och fråga om det gör ont. Patienten går inte med på operation.

Mjukvaruveteranen Dan Bricklin tar ett rejält kliv in i debatten när han vill att vi ska titta åtminstone på den mjukvara som ingår i vår samhällsinfrastruktur (arkiv, skattesystem, sociala system) och tänka på att bygga den lika stabilt som när vi bygger en bro.

Dagens mjukvara håller helt enkelt inte tillräckligt länge. Det är absurt att ta så stora investeringar som vi gör i systemutveckling och sen skriva av dem på tio år. Vi måste hitta ett sätt att få dem att hålla längre.

Datoriseringen går fort, och fortfarande är det mest första generationens system som är i drift. Kan vi på något sätt designa mjukvaran så att den lättare kan följa med över nästa systemskifte?

En lovande utveckling är att mjukvara och hårdvara i dag är mer oberoende av varandra än för bara några år sedan, och trenden pekar på ett större och större oberoende av beräkningsplattformen.

Men fortfarande är det så att mycket av affärslogiken och det som brukar kallas "datamodellen" styrs av den datortyp man använder, även om data i databasen går att exportera friare.

Lagringsmedier har också varit ett problem.

Den engelska Domesday Book är en 900 år gammal översikt över hur samhället såg ut på den tiden, och användes som inspiration till en sentida motsvarighet 1986.

Tusentals människor bidrog till den nya produktionen som blev en multimedieprodukt lagd på en laserskiva.

Skivan kunde bara läsas av speciella datorer, och i dag är de föråldrade, medan originalboken fortfarande är fullt läsbar.

Visst borde man ha kunnat lägga över informationen på något annat medium efter hand, men problemet kvarstår ju ändå.

Dan Bricklin är gammal känd programutvecklare och tog bland fram Visicalc, det första elektroniska spreadsheetet.

Han lyfter fram ett par aspekter som centrala för ett mer långsiktigt tänkande på mjukvaru-utveckling:

• Dagens mjukvarukultur bygger på att utvecklingsföretagen tjänar mycket pengar på uppgradering av befintliga system.

Eftersom företag inte vill förlora kunder kan program-arkitekturen inte göras så öppen att den skulle ge möjlighet för konkurrerande företag att komma in i affären.

• Det finns inget riktigt incitament för att göra programmen lättlärda och användarvänliga, eftersom företagen tjänar pengar på support och utbildning.
• Finansieringen av utvecklingen ska komma från användarna, inte från mjukvaruföretagen, precis som att stora broar och vägbyggen finansieras av det allmänna.
• För att man ska kunna verifiera att systemet är så robust som det måste vara för att hålla för påfrestningarna bör källkoden vara öppen.

Ett av Bricklins mest intressanta argument är att han vänder på den kultur som i dag omger öppen källkod, och poängterar att koden ska tas fram av betalda programmerare och inte som bygga på löst folk som råkar anmäla sitt intresse – en helt ny företagsidé bör kunna få en plats här.

Förvisso finns det många hinder på vägen till en långsiktig syn på informationsinfrastrukturen.

Dan Bricklin tänker i perspektivet 200 år – men samtidigt är det tydligt att dagens system inte kommer att hålla i längden.

Simon Winter
cskultur@idg.se