Danska Computerworld har haft en Sony Aibo som husrobot i ett par veckor. Vi tog med den hem i den lilla transportväskan som följde med för att se om ett mekaniskt husdjur är så gulligt som det låter.

Vi hade en strid ström av besökare medan lilla Aibo bodde hos oss och det är ingen tvekan om att den kan fånga uppmärksamheten. Faktiskt tyckte gästerna ofta att den var mycket intressantare än den sexmånaders baby som besöken egentligen gällde. Men junior bryr sig inte om det, utan nöjer sig mest med att äta. Aibo, som alla andra robotar, bryr sig inte heller om det, utan gör bara vad den är programmerad att göra. Alla parter är nöjda – eller helt enkelt ointresserade av omvärldens reaktioner.

Dyrt för ingenting
Men det var svårt för de flesta av våra besökare att förstå vem som skulle vilja investera 22 000 kronor i en robot som inte går att använda till någonting. Och lilla Aibo kan inte försvara sig. Den kan styras från en pc med ett trådlöst nätverkskort eller köras autonomt. Den reagerar på beröring, antingen via klappar på huvudsensorn eller knapptryckningar. Den kommer inte springande när man kommer hem och den kan inte ladda sina egna batterier när den är hungring.

Styrs från pc
När roboten styrs från pc:n kan den utföra en massa funktioner. Den kan snurra runt, tända sin lampa, ta bilder med den inbyggda digitalkameran eller utföra serier av förprogrammerade instruktioner.

Instruktionerna kan bestå av små danser, hälsa genom att lyfta på tassen eller vår favorit – karate. Allt ackompanjerat av en arsenal av blipp- och pipljud som är imponerande. Lilla Aibo innehåller mycket mekanik och det är gott om skrammel, klink, klonk och klack när den rör sig.

Modell ERS-220 har gott om lysdioder som sätter extra sprätt på föreställningen. Hade den varit tre meter hög hade den kunnat skrämma livet ur vem som helt. Men den är bara trettio centimeter hög, så till och med katten tog det lugnt när den vandrade runt.

Program i moduler
Om den ställs in på att vara självständig kan den förprogrammeras via ett antal små ram-moduler, antingen till olika aktiviteter eller till inlärning.

Den kan vara en "valp" som ska lära sig saker. Eller också kan den ställas in på att vara vuxen och redan kunna en massa konster, exempelvis kan den reagera på sitt namn. (Aibo? Aibo! AIIIIBOOO!). Den kommer när man kallar, men det får inte vara så mycket störande ljud i rummet. Dessutom är det en förutsättning att vägen den ska gå är fri, för Aibo är inte så bra på att gå runt bordsben.

"Den är snabb som en sköldpadda", sa en av våra gäster, som för övrigt räknade ut att för samma pris som Aibo skulle man kunna hålla en sköldpadda i 32 år. Men hon tyckte å andra sidan inte heller att husdjur skulle kunna programmeras och att det kan vara nog så roligt.

Det är en skulptur!
14 dagar med Aibo, två katter och en sex månaders turbobaby visar tydligt att lilla Aibo nog har det bäst hos ensamstående teknikintresserade med spartansk inredning om den ska fungera som elektroniskt husdjur.

Fast ändå, om man släpper det där med husdjur och ser på Aibo som ett konstverk eller ett tekniskt fenomen så är 19 000 kronor inte så mycket. En 20 sekunders sökning på internet visade att man får betala betydligt mer för gammeldags, helt orörliga och mer fantasilösa skulpturer.

Är det något den här roboten signalerar är det modernism. En genialisk utsmyckning för receptioner, sammanträdesrum eller var man nu vill visa upp något för besökare. Hellre en Aibo än tio tavlor av Asker Jorn (mycket känd - och dyr - dansk konstnär. ö.anm.) i receptionen.

Och man behöver verkligen inte vara cybernetikingenjör för att kunna använda Aibo. Har man flera kan de leka tillsammans (de leker sten-sax-påse).

Förlåt, Aibo, förlåt
Det är helt rätt av Sony att hålla priset uppe. Aibo signalerar exklusivitet och det har aldrig varit billigt.

Det finns cirka 100 000 Aibo världen över, och de kan bara köpas från auktoriserade återförsäljare eller via internet.

Om man vill ha high-techvarianten ERS-220 eller den mer stilfulla ERS-210 är upp till var och ens tekniska böjelse, men ERS-311 som mer liknar en björn måste vara ett misstag.

Vi ber dock Aibo om ursäkt eftersom vi trodde att den var ett husdjur och tog med den hem. Den borde ha vaktat Computerworlds reception i stället. Vi lovar att inte göra om det.

Huvudet
En videokamera med upplösningen 100 000 dpi sitter ovanför robotens "mun" och kan överföra bilder till en pc. Kameran fungerar som robotens "ögon" och kan känna igen enkla former eller bilder. Vid sidan av kameran sitter en infraröd avståndsdetektor som tillsammans med kameran ger roboten en tredimensionell bild av omgivningen.

Genom högtalaren hörs alla pipljud och via de två mikrofonerna avgör den varifrån ljud kommer och "hör" när man kallar på den.
Den har också en pannlampa som kan tändas på kommando och hjälper den att hitta i mörkret eller skicka ljussignaler. Dessutom sitter 15 lysdioder i robotens mörka visir, de tänds och släcks beroende på robotens "humör".

Antennen är inte bara till för att kommunicera med det lokala nätverket, den används också för beröm eller straff. Fälls den framåt är det straff, fälls den bakåt är det beröm.

Aibos hjärna – en 486-processor – sitter inte i huvudet. Det finns inte plats för den där, till skillnad från den mänskliga hjärnan sker Aibos signalöverföring elektroniskt, vilket tar mer plats.

Svansen
Tre sensorer, knappar, används för att ge roboten order. Knapparna kan programmeras. Ett tryck på en av knapparna kan starta bollspelsprogrammet. De tre lysdioderna signalerar robotens status precis som en vanlig hundsvans. De kan också styras via program.

Kroppen
Aibos hjärna finns i kroppen. Där sitter en 384 MHz Mips-Risc processor, 32 MB ram, Memory Stick-kort, ett pc card för 802.11-nätverk, batteri och motorer. Ram-modulerna med program kommer man åt via en lucka på robotens mage. Där sitter också nätverkskortet, men mer av robotens system kommer man inte åt utan en stor skruvmejsel.

Styrsystemet är Sonys Aperios, en Linuxvariant. Batterierna räcker i ett par timmar och laddas via en kontakt framtill på roboten. Där sitter också på- och avstängningsknappen samt en indikatorlampa som talar om ifall Aibo är igång, i standby-läge eller om batterikraften är på väg att ta slut. Som extrautrustning kan man få en dockningsstation, men Aibo kan inte själv leta upp den när batterierna tar slut.

Robotens program är skrivna i R-code som i sin tur är programmerat i C++. R-code är ett makrospråk som använder Sonys standard-api (Open-R) för underhållningsrobotar. Med hjälp av det kan den som vill skriva egna program för Aibo. Det finns redan flera program på marknaden: valpprogram, vakthundsprogram, bollspelsprogram med mera. Alla program ska lagras på ram-moduler, så de kan bytas eller tas bort. Därför går det inte att uppdatera eller installera program via nätverket.

Med utvecklarkitet följer en Aibosimulator som innebär att man kan testa sina program i datorn innan man installerar dem. Sony har lagt in mängder av säkerhetskontroller i R-Code, men rekommenderar att man testar dem i den virtuella versionen innan man installerar dem i en riktig robot.

Benen
De fyra benen är likadana. Varje ben har tre leder och fyra sensorer som dels kontrollerar benens rörelser och dels kan känna av om en av tassarna exempelvis står på något. Den översta leden kan till skillnad från riktiga leder röra sig 180 grader. För att Aibo ska kunna avgöra hur lederna är placerade gör den en mycket speciell liten morgongymnastik varje gång man sätter igång den.

Inuti Aibo sitter gyroskop som talar om vilken position den befinner sig i. Den kan resa på sig själv om den faller omkull eftersom den kan känna av åt vilket håll kroppen och benen är placerade.

Text: J O S Svendsen, Computerworld Danmark
Bearbetning: Lotta Kempe
Illustration: Lene Sekjær