Kjell Häglund är redaktionschef på inredningsmagasinet Residence och skriver krönikor i CS Life.
Kjell Häglund är redaktionschef på inredningsmagasinet Residence och skriver krönikor i CS Life.
När man pratar om ”guilty pleasures” brukar det handla om musik eller film. Men är det några som älskar att kokettera med coolt dålig smak så är det tekniknördar. Sådana som plockar fram skrotade systemlösningar och föråldrade prylar vid högtidliga tillfällen, inte sällan som smådeppiga partytrick. Tevespel från förra seklet eller 8-bit-operativsystem som får nördpolarna att körsjunga ”oooh” och ”aaah” bakom ryggen på guilty pleasure-fantomen vid tangentbordet.

Fast inte jag! Har jag tyckt. Min självbild är en uppvuxen människa och smart early adopter. Just därför slog den ner i mig som en blixt i ett ojordat grenuttag – insikten om att jag, i verkligt coola teknikexperters ögon, är en löjlig figur mentalt begravd i teknikens stenålder, och utan att ens fatta att presentera det som en guilty pleasure.

Detta skedde häromveckan, när en känd webbutvecklingschef i mediebranschen frågade mig vilken Ipad-app som var min mest använda – och började gapskratta när jag räknade upp tre pdf-läsare.

”Vad fan, läser du pdf-tidningar!” tjöt han, med ansiktet sammanvridet som en skrockande skurtrasa, och jag kom alldeles av mig i mitt scrollande mellan mina magasins- och nyhetstidningsmappar i Goodreader.

”Häglund hyllar framtidens pdf-tidningar!” ironiserade han till en passerande kollega, med en gliring om min tydligen legendariska hyllning till den hypermoderna telefaxen i tidningen Café 1991, där jag förutspådde något i stil med att ”i framtiden kommer det att finnas kombinerade fik och faxerior i varje gathörn”.

När jag kom hem slängde jag mig stukad i soffan för att trösta mig med Sportbladet i Ipaden. Men jag kunde inte blada i genom den, med den där fåniga bläddringseffekten, utan att tänka på det som en skämmig guilty pleasure.

Jag stängde appen och laddade i stället ner de där flashiga magasinstitlarna som medieutvecklingschefen tipsat om. De ser fantastiska ut. Allt går att klicka på, dra i, snurra, två- och trefingerscrolla både in och ut och bak och fram. Och det går att dela grejer direkt ut på facebook och twitter. Men... jag hittar inget att dela. De bra texterna flyter ut i stället för sjunker in. Där finns ingen linjär publicistisk tyngd. Bilder och texter (och filmer och bonusmaterial) sticker i väg åt egna håll så fort man rör vid dem.

Orsaken till att jag gillar pdf-tidningar är att jag gillar tidningar – inte pappret, men hantverket, formen. Att text och bild stöper varandra, i samklang med andra text- och bild-former. Mixen de utgör och rytmen de trummar fram.

De tidningar vi läser om 50 år lär inte se ut som dem vi har i dag, men de kommer att vara utvecklade i rakt nedstigande led ur dem. De svischande nya Ipad-magasinen kommer också att läsas om 50 år – som fnissigt föråldrade guilty pleasures.