Oscar Swartz är nätveteran, ekonom och skribent som även
bloggar på swartz.typepad.com/texplorer.
Jag lyssnar på P1, ”Mediernas nyårssamtal om hat, drev och skandal”. Kommentarsfälten var en av höstens stora yttrandefrihetsfrågor, säger man.

Tidningar avskaffade nästan unisont möjligheten att kommentera artiklar anonymt. Aftonbladets Jan Helin tycker att obligatorisk Facebook­inloggning med verifierade profiler är väldigt lyckat: ”Man pratar på ett helt annat sätt när man är ansvarig för sina ord och står för vad man säger.”

Journalisten Lisa Bjurwald ansåg att kommentarsfälten är en viktig seger för att få publicister att ta verkligt ansvar. Hon är dock upprörd över att hon sett en kommentar hos Aftonbladet som hon ogillade och anmälde. Ändå kunde den ligga ute och bli läst i hela tre timmar innan en moderator plockade bort den. Skärpning!

Hon önskar sig fler jurister som kan rensa upp på nätet under 2012 eftersom ”vi ju fortfarande inte har löst det absolut största problemet, anonymiteten på nätet”. Med indignation och darr på rösten säger hon att ”fortfarande har du ju tusentals sajter där du får skriva precis vad som helst”.

Publicistklubbens ordförande, Ulrika Knutson, undrade försynt om det inte är det som är webbens storhet. Ja, det är lätt att tro att anonymitet bara är av värde i totalitära system.

I Sovjetunionen och gamla östblocket cirkulerade ”Samizdat”, anonymt publicerade skrifter och nyheter, oftast maskinskrivna med karbonkopior eftersom tryckpressar och kopieringsmaskiner var strängt regimkontrollerade.

Men i Sverige sätts vi inte i isoleringscell om vi säger vad vi tänker.
Jo, det är vad professor Timor Kuran hävdar i sin betydelsefulla bok Private Truths, Public Lies, som även finns på svenska.

Ofta ljuger människor offentligt om sin åsikt och rodnar inombords. Det kan vara lättare än att säga vad de tänker inombords och rodna offentligt. Preferensförfalskning, kallar han det.

Den som uttrycker ”fel” åsikt kan drabbas av sociala sanktioner och isolering. Alla kan inte och vill inte vara en Aung San Suu Kyi, eller Pär Ström för den delen.

Vi vet att riksdagsledamöter röstade mot sin övertygelse i FRA-frågan och att män som tryckt på knappen för kriminalisering av att ”mot ersättning skaffa sig en tillfällig sexuell förbindelse” senare har haffats för det.

Det finns teoretiska scenarier där en hel befolkning offentligt kan stöda en lögn, men där det räcker med att en person ställer sig upp och säger den privata sanningen för att andra ska våga. Effekten kan bli precis som när brickorna i ett dominospel faller.

Timor Kuran menar att fakta och kunskaper som underbygger obekväma åsikter också förtigs, vilket kan få samhällen att stagnera.
Anonymitet på nätet kan vara en mekanism som lindrar problem med preferensförfalskning. En positiv sida man aldrig hör talas om.

Det hindrar inte att tidningarna själva bestämmer sina kommentarsregler. Även om priset är att inte alla då står för vad de säger.