Vem vill vara chef? Få i det socialdemokratiska partiet i alla fall. Eller i näringslivet för den delen. I undersökning efter undersökning förklarar dagens unga karriärister att de vågar vägra vara chef.

De vill slippa jobbiga medarbetarsamtal, telefonsamtal på söndagskvällarna eller krav på ständig rapportering.

Inom it är ledarsituationen snart lika risig som hos Socialdemokraterna. De första it-pionjärerna börjar gå i pension, pensionsavgångar märks på de flesta avdelningar.

Nu slutar trotjänarna som vuxit upp med det som en gång var moderna Coboltprogrammerade system och det finns få som kan ersätta dem. För den allmänna bristen på it-kompetens fortsätter.

Trots att vi kanske är på väg in i en ekonomisk svacka hade till exempel vår egen jobbsökarsajt csjobb.se rekord med över tusen lediga jobb häromveckan.

Med en sådan efterfrågan på kompetens finns det stor risk för att urvalet blir för dåligt för att odla fram talanger till ledare i ordets rätta bemärkelse.

Framför oss ser vi en risig mix. En generation som inte vill vara chefer samtidigt som deras föräldrar eller mor- och farföräldrar går i pension, och det allmänna intresset för tekniska utbildningar är fortsatt lågt. Risken är stor att dåliga ledare producerar dålig it på svenska företag och därmed dåliga resultat för svenska företag.

Hos den socialdemokratiska partitoppen är det kultur att tacka nej till att leda partiet. I dag tackar Stefan Löfven ja av plikt till att bli partiledare trots att han tidigare sagt nej, samtidigt som andra populärare alternativ har hållit fast vid sina nej. Den kulturen är ingen god förebild när det gäller att ta ansvar för att leda andra människor.

Det kanske är ett gammaldags och slitet uttryck, men är det inte dags för både ledande socialdemokrater och unga smarta svenska människor att ta ansvar? De borde vara mindre inriktade på sin eget välbefinnande och ha mer fokus på medborgare och medarbetare.