Skillnaden mellan Twitter och Facebook är som skillnaden mellan att cykla och köra buss. Med cykel tar du dig smidigt själv dit du vill. Du stöter sällan in i någon, medan bussen är ett tungt fordon med passageraransvar och massor av skyltar och medtrafikanter att se upp för. Jag föredrar cykel, därför gillar jag Twitter.

Men även Twitterkörning förpliktar och det dräller av konsulter som lär företag hur de ska smälta in i flödet. Så länge de är medvetna om att de är företag och inte personer kan man godta att de dyker upp här och där.

Man måste inte följa dem. Företag som SJ och Com Hem har en masochistisk Twitterpolicy. Kanske beror det på att Twitter är en plattform för en exklusiv grupp, människor med koppling till olika medier, och dem är det viktigt att hålla sig väl med. Om jag skriver att jag hatar SJ eller att jag vill att Com Hem ska dö får jag snabbt vänliga och tålmodiga svar.

De företagen förolämpar aldrig sina kunder hur förolämpande kunderna än är mot dem.

för ett tag sedan vaknade jag upp ur min illusion om Twitter som ett sällskap av jämställda individer, och välvilligt inställda företag, när jag blev hånad på forumet av en kvinnlig redaktör på TV4:s Nyhetsmorgon.

Även om hon skrivit i sin presentationstext att tweetsen var hennes gick det inte att bortse från den position hon hade på mediehuset. Min relation med Nyhetsmorgon blev komplicerad. Jag har varit gäst i programmet flera gånger, men efter det påhoppet har jag inte känt mig hågad att medverka.

Vid ett senare tillfälle blev jag utskälld på Twitter för att jag hoppade av min medverkan i ett annat program på samma kanal. Bakom de nedlåtande och arga tweetsen stod redaktionen och TV4-loggan. Bägge fallen orsakade upprördhet i mitt flöde. Efter att jag kontaktat de ansvariga fick jag en ursäkt. Exemplen kan tyckas futtiga, någon kanske rentav anser att jag överreagerar.

Men poängen är att institutioner och företag som styr över opinionsbildning eller ansvarar för ett innehåll som når stora delar av allmänheten inte ska attackera enskilda.

Redaktörer och mediechefer får inte kliva ur sin professionella roll på ett offentligt forum. De tvingas leva med att de är intimt länkade till de företag där de har nyckelpositioner. Det hör inte hemma i en demokrati att en privatperson offentligen blir angripen av en mediemakthavare.

Här följer en kurs i Twitterkunskap. Det räcker med att lära sig att allt som publiceras cirkulerar och att man ska ha koll på vem man företräder. De flesta företräder sig själva och kan biffa och ranta så mycket de behagar.

Men den som agerar grindvakt i stora publicistiska organ, sitter i prisjuryer och stipendienämnder eller avgör hur bidrag och inflytande ska fördelas får lägga band på sig. Vi kan inte bortse från att vissa har mer makt, inte ens i det stora och välkomnande sällskapsrum som kallas Twitter.