”Jag ligger i skilsmässa, min man och jag skall separera”

Min chef reser sig direkt, går fram och ger mig en varm kram. Jag som trott att hon inte kan ge varma kramar. Hon sätter sig igen och säger helt lugnt ”berätta, hur mår du nu? Hur kan jag bäst stötta dig?”

Det händer något fantastiskt när man blottar sig och ber om hjälp. De allra flesta är empatiska, kärleksfulla och mer än villiga att ge stöd till en medmänniska som har det jobbigt. Min chef tillhör dem som inte ger sken av att ha ett hjärta över huvud taget men jorå, hon har ett i allra högsta grad varmt sådant.

När jag informerar mina medarbetare gör jag det på ungefär samma sätt. Jag bara säger det. Det kändes jobbigt innan, som att det plötsligt verkligen var på riktigt, men när jag väl säger det går det av sig själv. De frågar vad som hänt, var jag kommer bo, hur barnen reagerat. Och vem som ska behålla hunden... Att skiljas är något som alla har någon form av erfarenhet av, det märks.

För mig som befinner mig i en omtumlande fas i livet betyder det otroligt mycket att känna det stödet från min chef, mina kolleger och mina medarbetare. Jag vet att det finns ett skyddsnät på jobbet och det skapar en känsla av trygghet. Jag känner mig omtyckt och sedd.

Att våga visa sig svag är modigt men är för många chefer den största skräcken. Man är rädd att förlora sin pondus, att folk ska tycka synd om en och tappa respekten. Men att berätta att man går igenom en tuff period privat är att ge ett förtroende och det är en av de viktigaste byggstenarna i ett gott ledarskap.

Fast förutom allt annat så är det förstås superskönt att kunna vara sig själv – även för en chef.

Vad är din erfarenhet? Har du fått det stöd du behövt under tuffa perioder i livet? Hur känner du när en kollega berättar för dig att hon har det jobbigt privat? Mejla mig gärna.