Sverige bör satsa på att bli ledande inom sakernas internet.

Det föreslår professor Kia Höök när hon invigde temadagen om sakernas internet i Kista nyligen. Arrangör var Swedish institute of computer science, Sics.

Det gäller att komma i gång snabbt nu när kineserna inleder en enorm satsning på att utveckla sakernas internet på alla fronter. Bu Fanjin från Kinas departement för industri och informationsteknik visar hur Kina satsar på utveckling av standarder, utvecklingsplattformar och utbildning.

Vad som saknas i Bu Fanjins redovisning var konkreta exempel på existerande eller tänkbara produkter.

Kia Hööks linje, däremot, är att satsningen på sakernas internet ska inriktas på konsumentprodukter. Hon nämner allt från jakthundar med gps-mottagare (eller med mobiltelefoner i halsbandet) till joggarskor som kommunicerar trådlöst med joggarens mobiltelefon.

Sakernas internet – internet of things – är en gammal idé som söker sin form.

Kia Höök beskriver det som att ”vi får tillbaka vår egen verklighet” med sakernas internet.

Först är du ute och springer en runda, sedan kan du se hur långt du har sprungit, hur fort du har sprungit och var du har varit. Kanske även pulsen, sekund för sekund.

Gps:en talar inte bara om var du är, och hur du kommer dit du ska. Den kan också påminna dig om var du har varit.

Qr-koder ger dig fördjupade kunskaper om det du ser. Museer och turistattraktioner använder qr-koder och rfid-kretsar för att ge besökare med mobiltelefoner mer information.

Gränsdragningen mellan sakernas internet och det som kallas för m2m (maskin till maskin) är inte skarp.

Samma teknik används: internetprotokollet och ofta trådlös kommunikation med wi-fi, bluetooth, rfid och nfc (trådlös kommunikation på centimeterhåll).

Maskin till maskin innebär givetvis att maskiner använder datakommunikation för att skicka information till varandra. Kaffeautomaten behöver påfyllning, ett program på datorn kan uppdateras, lagret behöver fyllas på, bilen behöver repareras. Ofta krävs det ändå att en människa hjälper till.

Sakernas internet är däremot helt klart inriktat på mänskliga användare. Vi har kopplat in annat än datorer, plattor och mobiltelefoner. Internetprotokollet, ip, har blivit en universell bärare för kommunikation.

Kameror, skor, bilar, månadskort och shoppingvagnar, för att ta några exempel, har försetts med sensorer och kretsar och kan skicka mätdata trådlöst.

Kia Höök påpekar att tidiga visioner av sakernas internet ofta förutsatte att alla saker skulle kommunicera med alla andra.

Man talade om så kallade mesh-nätverk, självkonfigurerande nätverk där meddelanden hoppar från brödrosten till tv:n till mp3-spelaren till pc:n till mobiltelefonen.

Sådana nätverk har visat sig mer svårhanterliga än man väntade sig. Det är svårt nog att lära signalerna att hitta den kortaste vägen genom ett nät av noder, ännu svårare när noderna hela tiden rör på sig.

Molnet har blivit lösningen. Sakerna skickar inte data till varandra, de lagrar dem i en internetbaserad tjänst.

Kia Höök hävdar att Sverige har unik kompetens, inte minst genom Adam Dunkels utveckling av extremt kompakt internetkommunikation, att utveckla produkter och tjänster för sakernas internet.