På sistone har jag funderat över hur ett optimalt fungerande företag ska byggas. Var måste vi placera det egentliga inflytandet för att fortsätta lyckas?

Frågan är inte menad som provokation mot dagens ägarmodell – jag har inte haft för avsikt att skriva en ny aktiebolagslag. I stället handlar om mer vardagsoperativa frågor som hur centralstyrt ett bolag ska vara. I mitt jobb är det lätt att sträva efter enhetlighet: en global process tillämpad på varje marknad, fullständigt transparent från högsta ort ner i varje lokalt mikrokosmos. Jag vet inte hur ofta jag sagt det: ska system gå att räkna hem måste de användas till att lösa problem på samma sätt på många platser över lång tid. Hjulspår att följa.

Med den devisen som systemfilosofi blir varje beslut en fråga om att lansera eller låta bli. Ett globalt system eller inget system alls.

Problemet är inte att devisen är fel. Problemet är att den inte är tillräckligt nyanserad. Som för alla komplicerade frågor måste man ge sig in i gråzonerna för att hitta de meningsfulla nyanserna. Det bästa sättet att lösa ett problem är att börja med att ställa helt – inte bara nästan – rätt fråga.

För att fungera måste systemet lösa rätt problem och användarna förstå hur man utför handgreppen. I båda fallen har globala lösningar inbyggda problem; kompetensöverföring mellan länder, språk och kulturer är ett företagsmässigt reptrick som alltför sällan ger krispiga lokala möjligheter, global effektivitet och central full koll på läget.

I stället riskerar man att sitta med en homogeniserad sörja av kompromisser som visserligen är globala men inte ger stöd för lokal finkänslighet och inte heller skapar en centralt användbar överblick.

Det är det min maktbalansakt handlar om. Att definiera de globala strukturer som är skyddsvärda och måste gälla lika för alla överallt. Att definiera dem och inte vara klåfingrig nog att ha för många. Resten av problemen måste regionerna själva ges rätten att påverka eller styra på sitt eget sätt där släktskapet till centrala funktioner är som kusiner snarare än identiska som klonade får.

För min del är denna valfrihetsdoktrin inte färdigtänkt än, men jag tror mig i alla fall ha landat i rätt slutsats. All business is trots allt local. Affärerna måste kunna stöttas av annat än lösningar som byggts enligt principen One Size Fits All.

Ett centralt nervsystem som globalt ramverk i ena vågskålen. En frihetligt autonom möjlighet att avvika i andra. Maktbalans. Nu är det bara resten kvar.