Ett av de mer fascinerande särdragen hos produktföretag i it-svängen är att det definitionsmässigt bara är en tidsfråga innan produkten man lever på blir obsolet. Ett faktum lika naturligt som att mjölk härsknar i solen. Moores lag gäller. Svårt och dyrt i dag blir enkelt och billigt i morgon när nya tekniska landvinningar gjorts. Dagens hetaste nyhet svalnar och blir snabbt mossbelupen antikvitet.

Den korta halveringstiden är mumma för nykomlingar. Otaliga uppstickare har kunnat överrumpla och köra om etablerade marknadsledare som slagit sig till ro i tron att storlek, installerad bas eller ekosystem utgör tillräckligt höga trösklar. Visst kan även den strategin fungera ett tag, men de flesta mår bäst av en rejäl en dos av paranoia, att inta varje morgon enligt den tidigare Intel-vd:n Andy Groves ordination. Paranoia som driver företaget att fortsätta utvecklas, ifrågasätta och tänka nytt.

Lättare sagt än gjort, kan intygas. Vi föds kreativa med ett öppet sinne, men fostras av omvärlden att begränsa vår tanke. Samma sak gäller företag, vars förmåga till nytänkande är som störst i början och sedan avtar allteftersom organisationen växer, processerna kommer på plats och rutiner etableras. Alla dessa goda ting tilltalar det logiska sinnet, gynnar produktiviteten och lönsamheten, men har i regel motsatt verkan på innovationsklimatet i organisationen.

Ett bra innovationsklimat odlar medarbetare som aldrig slår sig till ro, som snabbt tröttnar på existerande produkter, som ifrågasätter det chefen och företaget gör, som inte håller sig innanför ramarna och som är allmänt besvärliga. I ett gott klimat får exotiska frön tid att gro, livskraftiga plantor gallras fram och utsätts försiktigt men systematiskt och successivt för verkligheten i form av marknad, kunder och tekniska krav. Kruxet är att de flesta frön faller bort, de flesta plantorna tar sig aldrig. Avkastningen på investeringen är minst sagt svårförutsägbar.

Sett från vd-stolen eller styrelserummet är den sortens investeringar svårhanterlig materia. Investeringsbeslut vill man fatta på logisk grund, underbyggt i stiliga Excelblad, där det går att räkna hem satsningarna i ökad tillväxt och lönsamhet. Knappa resurser ska fördelas där man kan vara rimligt säker på avkastningen, vilket sannerligen inte kan sägas om innovationsverksamheten, som i sina bästa stunder mest liknar en leklåda.

Jag vill dock hävda att en väl sammansatt leklåda är en ytterst seriös långsiktig överlevnadsfråga. De stora risktagarna är företag i it-svängen som vågar bedriva sin verksamhet utan att säkerställa att man har ett väl fungerande innovationsmaskineri – ett maskineri som ägnar sig åt att ifrågasätta dagens erbjudande, laborera med alternativ och odla helt nya idéer. Hur det ska utformas finns det många svar på, olika för olika företag, men det kokar ändå ner till att det är en investering vars avkastning inte går att räkna hem i ett Excelblad. Läskigt, men ännu läskigare att avstå ifrån.