Julia Skott är journalist med inriktning på sociala medier och teknik.
Julia Skott är journalist med inriktning på sociala medier och teknik.
Jag har upptäckt – ytterligare ett tecken på – att jag gillar att känna att jag finns till. Det var en intressant insikt och påminnelse. Jag tror inte att det skulle gå så långt att jag skulle vara otrevlig på internet bara för att få uppmärksamhet, men vem vet – uttrycket ”det börjar med en nål och slutar med en silverskål” känns väldigt lämpligt i sammanhanget.

Delningssajten Pinterest har fått en hel del uppmärksamhet på sista tiden. Delvis för att den blivit en enorm framgång, med miljontals användare som ”pinnar” bilder och länkar, det vill säga sätter en digital nål i något och sparar och delar det med andra. Delvis har folk varit skeptiska till hur Pinterest sägs använda genomklickningar och sponsrade länkar för att tjäna pengar, utan att vara särskilt tydliga med det.

Och så var det det där med upphovsrätten. Det har kommit mycket kritik mot hur Pinterest hanterar upphovsrätt, där man bland annat i användaravtalet kört med att det är användaren som pinnar någons material som får ta hela advokatkostnaderna både för egen del och för Pinterests räkning om något skulle komma till domstol. Vissa användare har helt enkelt raderat hela sina digitala korktavlor som ett sätt att ta det säkra före det osäkra tills det blir helt tydligt vad som egentligen gäller.

Jag har provat andra liknande tjänster tidigare som samlar önskelistor och bilder, men jag uppskattade strukturen och funktionaliteten när jag testade Pinterest ett tag. Det är ett väldigt visuellt sätt att samla inspiration och visa vad man gillar. Det är enkelt, man kan hitta andra som kan slussa vidare en till alla möjliga roliga saker, och det är ett trevligt sätt att slösa några minuter när resten av internet är tråkigt.

Ett tag efter att jag slutat använda Pinterest i någon större utsträckning insåg jag vad det var som jag egentligen uppskattat mest, och det var inte att hitta och spara bilder på roliga inredningsdetaljer, balla tatueringar eller intressanta maträtter.

Det jag gillade allra mest var när jag fick ett mejl om att tre personer hade åter-pinnat en bild som jag pinnat, eller att två personer hade gillat. Nu talar vi alltså inte om de extremt få gånger som jag länkade saker jag själv hade gjort utan när jag bara länkat till något roligt jag hittat annorstädes. Inte min skapelse, kunde inte ta någon kredd för det alls – men jag gillade liksom att någon annan, typ, bekräftade att jag hittat något ballt.

En retweet eller en gillad status har åtminstone oftast mig som upphovsperson.

Jag kan mysa i vetskapen om att mina vänner uppskattar mitt skarpa intellekt och min vassa humor (eller mina dåliga ordvitsar.)

Här var det bara en vidarebefordring, men det räckte – en knapptryckning som betydde att någon annan i några sekunder nästan var medveten om min existens.

Framgångsrika sociala nätverk bygger ofta på vårt behov av bekräftelse. Ibland behövs det bara bekräftelse på att vi finns.